Då inkommer hennes tjenarinna och kunnar att en ny friare har anndt. och innan ännu lamporna blifantända, rummet strålar i sens glans, frasar förhängena framr dörren och — höljd i en hvit man— inträder en ung man och bugar ; djupt och vördnadsfullt. En statfigur! en vacker karl! svarta blixinde ögon. Vid en vink af prinsessan aflägsr sig tjenarinnan. Ånyo bugar sig imlingen ödmjukt ända till marken, rpå kastar han en blick omkring mmet för att utröna om han är enm med konungadottren och talar: fven jag, ärade prinsessa, vägar framida inför dig, som är lika skön som innan :tkro. Måtte du låna mig ett vilt öra. Det är mångahanda saker n jag har att berätta och framga till ditt bedömande. Ty först r jag på hemliga vägar inträngt uti nungens skattkammare och borttagit ns kostbarheter Bertreri darrade af rörelse i alla umar; den främmande såg till höoch venster omkring sig och fortr derefter lugnt att berätta: För ;t andra har jag afskurit hufvudet på n broder som fångades i en snara 1 sålunda gjort konungens efterforskgar oskadliga. Bertreri sträckte sina armar emot ättaren och ropade: Du är den slugaste. Din hand Men denne höll båda siua händer dolda under manteln, såg sig ännu en gång omkring och fortfor: För det tredje har jag borttagit min broders lik, söft vakten och rakat deras hufvuden Här har du hand ropade prinsessan lifligt. Du är den rätte bDenne sträckte lugnt fram den ena handen under manteln, — Bertreri fattade den erbjudna handen med båda händerna, stampade med sina små fötter på golfvet, så att de guldbeslagna sandalerna klingade högt och skrek: yIlitåt! hitåt bFör det fjerde, sade den andre lugnt, har jag narrat min den sköna Bertreri Dervid vände han sig om, lemnade henne sin hand och sprang utan hand ut ur palatset. I samma ögonblick störtade drabanterna med svängda svärd in uti rummet, tjenare kommo med ljus, konungen infann sig med blixtens snabbhet, — — prinsessan låg halft vanmägtig på sin stol och höll mellan sina , små mjuka fingrar en menniskohand. Allmän rysning! allmän fasa! Då slutligen Bertreri hade berättat hela förloppet och besvarat hvarje fråga, stodo alla rådlösa; — på förföljande var naturligtvis ej mera att tänka. Nu kallades Amenhotep ånyo till konungen. Hell dig, Solens son ropade han, då han hört allt: Gudarne hafva bevarat dig från en stor synd! Ja, du i sanning Gudarnes älskling! Lof, ära och pris ske dem derför i evighet lo vAmenhotep, min väm, sade konungen djupt skakad, onn vill jag ätlyda dig.n Och följande morgon gingo utroparne ånyo med trumpeter och skramlor omkring i staden och förkunnade följande: vSalunda talar Solens son, konung Ramessu: af alla täflarne om min dotters, den kungliga prinsessan Bertreris hand, har hon föredragit den som i går afton besökte henne och hos henne qvarlemnade sin hand. Så utnämner jag honom härmed till mitt barn och min svärson, gör honom till prinsessan Bertreris gemäl och lofvar honom inför allt folk att hemlighålla och förlata allt som han upptäckt för min dotter. Tillika befaller jag honom att han, ännu i dag, infinner sig inför min tron, för att erhålla min saderliga välsignelse. Så talar Sanningens vän, Gudarnes älskling, Folkets herre, Solens son, är Ramessuo några få timmar derefter inPtahmai, bekände allt och utbad sig konungens välsignelse. Den qvarlemnade handen hade han afskurit från sin broders lik och hållit dold under manteln. Redan fann sig Ptahmai och Bertreri lefde långa, långa år tillsammans i lycka och välsignelse. De voro fromma och goda samt välbehagliga för Gudar och menniskor, ty de glömde ej hvad den gamle Amenhotep hade sagt dem på deras bröllopsdag. Då alla framförde sina lyckönskningar, trädde han allvarsam fram till det unga paret, fattade deras händer och sade till Ptahmai: Son, du är klokare än vi alle; vinnlägg dig om att äfven blifva bäty tre. Glömmen ej barn: När J en gang träden fram till räkenskap inför den store Osiri, blir ej edert hufvud vägdt på rättvisans vågskal, icke edert hufvud, utan edert hjerta. Slut. IIvarjehanda. Försägelsen. Rosalie Fl, hemkomfrän ett bröllop, der hon haft mycket roligt, skulle berätta allt på en gång för sina hemmavarande vänner, i hvilkas hus hon vistades. Bäst hon då omtalade brudens klädsel, afbröt hon som på bröllopet varit en af brudtärnorna, berättelsen helt tvärt, utropande: Och vet ni, auditör A—s trodde inte, att vi skulle kunna hålla upp, och det förtretade mig, så jag visade honom motsatsen, ty jag höll upp så dugtigt, ja så högt, att han blef riktigt flat. Skrattande frågade men herrn i huset: Hvad i Guds nami menar mamsell! Hvad var det hor lyfte upp? — Brudpellen kan ni vä begrip — svarade hon och tillade helt förtretad: Om jag talar tokigt, så skall ni förstå mig rätt.— B,ränneri-historia från Skåne En klockare och Bacchi vän var vittne vid ett bränneri. tad uppmätning, En dag efter sluoch sedan cylinderr med sitt innehåll gjort sin rund inom sprithallare-rummet, börjar klockarer med sin mindre behagliga stämma sjunga: Strupen bör, som ett rör, läskas vätskas, tills man dör. — I samma ögonblick inträder öfver-Kontrollören och, vändande sig till klockaren, säger han: Bättre vore, att ni sjöng: IIvad jag i dag har syndat — Klockaren förskräckt, drager en djup snck, och börjar i grätmild ton skrika: O! Gud förlat mig det.— In herre, som är ute och åker. En gång, då hr S. gick upp för en trappa i Stockholm, mötte han er herre, kom åkande utför densamma, utan annat equipage än ryggtaflan. Jag tror min herre är ute och åkero, säger S. i förbifarten till den nedkommande. KOch det är jag som består skjutseno, svarade en grot basstämma från förstugan ofvanför. som