Modern ilade till slägtingar, vän, bekanta och frågade etter sin son; han hade tillbragt natten i gladt Iskap med sin broder, — vidare ste ingen det ringaste. Mot aftonen kom Ptahmai ånyo hem. fattade n vid handen och förde honom till lilla sofkammare. Ilär stod en af skuren, brokigt målad fizur i mugestalt, hvilken skulle föreställa hen; man. Framför denne stod ett lirundt altare, på hvilket hon hvarje rgon, den dyre hädangangne till he, göt några droppar vin, hvarunder n sakta läste en from bön. Framför detta altare mäste nu Ptahi knabåja och modern uppfordrade nom att inför sadrens bild bekänna, honom den tröstlösa moad som blifvit af hans broder. Nu nde sonen ej längre motstå. Men ru försigtig han än var i sin och ;derns syndabekännelse, huru varut han valde sina ord — var likväl mera än modershjertat kunde ra. Med ett anskri af fasa sjönk n vanmäktig ned bredvid altaret. n hade gjort sig beredd på en stor cka, hon hade tänkt på sin yngsta is död, hon väntade det rysligaste; n det — hennes barn tjufvar, Ptahi afskärande sin broders hufvud. Pei hängande på muren, — det var mycket! Då den olyckliga enkan åter kom än till sans, syntes hon lugn; hon kunde ej utgjuta några tårar, dertill var hennes smärta för djup. voI bittidar, sade hon, går jag till konungen och hemtar mitt barn. Ptahmai ville, till hvarje pris, bringa henne från denna föresats. ställde henne af att vara mor åt en tjuf; han sade henne det straff som väntade honom såsom medbrottsling; han förklarade att hon alls intet hade att vinna, men blott kunde förlora; allt förgäfves! På alla hans föreställningar svarade hon endast sammorgon Han föreskammen ma ord: sjag vill hafva mitt barn. Nå välv, ropade Ptahmai, jag skall försöka skaffa dig det, skulle det än kosta mig lif och heder bo Det var redan sent på aftonen; de nyfikna hade längesedan aflägsnat sig. Det talrika vaktmanskapet vid skattkammaren hade återvändt till sin kasern och endast tvenne tungt väpnade krigare stodo qvar bredvid liket, på det detta ej skulle blifva bortstulet under natten, Då kom vande en ung man förbi, drifframför sig en med två vinsäckar lastad åsna. Det var Ptahmai. Fat af samma slag som vårå, hade Egyptierna icke. De förvarade vinet i källare uti stora lerkärl, som ofvantill öfverbundos med en blåsa. Då det skulle transporteras, fylldes det i säcklika läderkärl. Då Ptahmai hade kommit tätt invid posterna, löste han oförmärkt snöret omkring den ena säcken och skrek derefter högt: Isi och Osiri! mitt vin rinner bort för mig! Ilastigt sprungo de båda krigsmännen fram, höllo sina hjelmar under och läto vinet smaka sig förträffligt. Men Etahiuai grälade och ville jaga bort dem. Du är en besynnerlig menniskan, sade ) att än i den ene. vinet sanden? Ar det då ej bättre, rinner ned i våra strupar, För dig biir det ja detsammas vJar, svarade åsnedrifvaren, det är Men liljelpen mig nu fort att packa af åsnan, så att jag kan rädda hvad sannt. som ännu kan räddas; sedan vill jag gerna gifva er ännu en klunk. Då vinsäcken anyo var tillbunden, fortfor Ptahmai: det var då åtminstone rätt väl att det just var mitt sämsta vin. Nu skall jag gifva er att smaka litet af en annan sort. Och han lit dem smaka ur den andra lädersäcken. AÅhs, ropade båda: odet löper som glödande eld genom ådrorna! käre vän, ännu ett par droppar!Ni blifva då aldrig nåjdatb skrattade denne. kom hit! om ni någonsin fån smaka något sådant. Och han fyllde at hvardera hjelmen till hälften med det starka, Men nvem vet rusande vinet; derefter önskade han dem en god vakt och dref sin åsna vidare. vVinet är ändå en skön sakos, menade den ene krigaren, sedan han tömt sin hjelm.-. sade den andre, odet är en kostlig uppfinning af den store Osiri. Men jag är så sömnig, att jag knappt Dervid sig på marken och lutade med ryggen uti nischen Jan kan hälla mig vaken längre. satte han sig beqvämt på muren. vJa. ja, jar, gäspade den andre. vVet du hvad? låtom oss turvis sofva en liten stund. En man är nog för den döde; han springer ej sin väg. Godto, svarade den andre. MMen låt mig först sofva; ty jag håller ej ut När du blir för mycket sömnig, så väck mig, Och ett ögonlängre. blick derefter låg talaren redan försänkt i djupaste sö:un. Men det gick ej bättre för kamraSnart satte sig äfven denne och insomnade utan att förut våckt den andre — så tungt att intet kunde väcka honom ur hans sömn. timme derefter syntes Ptahmai Ilan ruskade och skakade de sofvande, — de icke. Då ställde han upp stegen, tog ned liket, och da de bäda vakterna voro så kullkomligt känsloså frestades han att göra de ten. hafva En A . åter med en stege på axeln. rörde sig. lösa, bada syndarne annu ett spratt. Di hade sina hjelmar liggande bredvid sig pa marken, — han afskar saledes bå das har på högra sidan af hufvude och aflägsnade sig den Men då tidigt på morgonen nåvr menniskor gingo förbi och sago de bad sedan för att Jugn. väntande modqren. sofvande salunda tilltygade. så stan. nade de gapskrattande. Deraf vaknade den ene, sag sig förundrad omkring derefter rärskräckt upp — att Sofva pa post bestratkade: strangt — men da han blef varse kamraten och huru til halfva hufvudet klippt kal, kunde. har väl förstå hvarför de andra skrattade och han instämde äfven med full hals ryckte den sofvanle i uppvaknade och sprang 8sug denne var örat, så at ett ropade till honom: omenniska, hur sei du ut! Knappt hade denne likväl fått ögonen öppna förrän han instämde i de allmänna skrattet, pekade med bad: händerna pa kamraten och frågade spefullt: tänker du kanhända bli preet?. — Presterna hade nemligen kala hufvuden och måste till och med om sorgsfullt afklippa ögonbrynen. lunda gjorde de sig lustiga at hvar andra, den och märkte att de delade sams öde. De påsatte sig skamflata sin: hjelmar och väntade bäfvande på der denne med skri, 0! tills de kände på sina hufvu