Amenhotepo, sade Ramessu, du har st mig: Der ingen möjlighet finnes, gifves icke heller någon verkligMen jag säger dig: Der verkheten finnes, der mäste möjligheten vas. — Stig upp b Hör mig, hör mig! svarade denne. u hade rätt, du sag skarpare än jag. n jag lofvar dig nu att upptäcka fven; jag vill åter godtgöra mitt fel mHvill lemna brottslingen i dina hän. — Se, ett står fast: tjufven kan hafva inkommit genom taket, vägne eller golfvet, han måste hafva nmit in genom dörren. Och då åter nas endast tvänne möjligheter: Ansen är en af oss, som åtfölja dig in, tjufven, eller smyger någon ani hit nattetid med falska nycklar förstår att förvilla vakterna. Såes ber jag dig, bönfaller jag hos : Tag oss ej längre allesamman d dig hit in, då du besöker din ttkammare; låt eudast en, på hvil) du fullkomligt litar, bära lampan dig, och för det andra: försegla inigen. Då är vidare stöld öjliggjord, och öfverlemna ät mig upptäcka brottslingen. Men vi alle la iakttaga den djupaste tystnad saken. Att någon af rådsherrarne i koigens närvaro skulle kunna beröfva ne något, var alldeles otänkbart: i anseende till den ringa beklädve) hvarje nad, som de buro, kunde de ej dölja det ringaste och hade rentaf måst bära det stulna i händerna midt framför konungens ögon. Också hyste Ramessu icke den ringaste misstanke mot sina följeslagare; men han gick likväl in på Amenhoteps förslag, ty han var sjelf rådlös. vNa välo, sade han, efter något betänkande, vjag vill följa ditt rad och du sjelf skall vara den, som hädanefter kommer att ensamt ledsaga migo Man såg ännu en gång etter allt och stölderna anmärktes på förteckningen, sedan tillslöt konungen ingången och förseglade densamma egenhändigt med sitt kungliga sigill. Amenhotep smög från den ene guldsmeden och juvelhandlaren till den andre och bad att få köpa en vacker halskrage. Manga, till en del mycket dyrbara, visades honom, men den saknade fanns ej bland dem. Tjufvarne hade varit nog sluga att taga sönder kragen, sälja perlorna särskildt och skaffa sig mynt på de små gyllene segergamarne här och der, till och med i grannstäderna. Det som de föregående natten stulit, var ännu i deras händer. Amenhotep tröttnade ej i sina bemödanden; men alla efterforskningar voro fåfänga. Blott det enda trodde man sig med säkerhet hafva vunnit, att någon vidare stöld ej kunde ske. Men till och med detta hade man ej ernått, ty då Ramessu efter några veckor, tillika med sin ledsagare, ater en gang inträdde i skattkammaren, — sigillet var orördt som vanligt — stannade han förstenad af förskräckelse. Två dyrbara porslinsvaser voro försvunna och ett bäcken med guldringar var fullkomligt tömdt. IHvad vill detta säga? Amenhotep hjelp nu! — således kommer tjufven ända inte in genom dörrarne! Men genom murstenarne kan han likväl icke komma! — Jag lemnar dig fullkomligt fria händer; gör, anordna, befall, hvad du vill, men skaffa mig ljus i detta och fånga spetsborven. Amenhotep sade i början ej ett ord och öfverlade tyst för sig sjelf: derpå lät han beströ salens golf med den finaste sand, att man maste se hvarje fotspår uti densamma, aflägsså nade sig änyo med konungen och förseglade dörrarne. De nästföljande dagarne befanns sanden vara fullkomligt slät och orörd; men den tionde dagen såg man tydliga fotspar. De förde för öfrigt hit och dit omkring i salen, men syntes ej i närheten af dörrarne och utvisade alldeles icke hvarest de började eller slutade; oaktadt allt bemödande, oaktalt det mest omsorgsfulla eftersökande, kunde man ej upptäcka hvarest tjufven kunnat intränga. Rådlös stod Ramessu; men Amenhotep sade lugnt: Detta var första försöket, ett andra skall måhända lyckas bättre. Ilan lät stryka sanden slät och fortsatte ständigt med lika ifver sina efterforskningar efter de förlorade sakerna. Allt fafängt, allt förgäfves. En månad derefter visade sig ånyo fotspår i sanden, — två män maste hafva varit der, ty sparen voro af Och åter hade af olika storlek och form. tjufvarne ej kommit till dörren och ånyo var det omöjligt att finna huru och hvar de hade inkommit. Sen, sade Ramessu, Hallt detta leder till intet Nu vill jag säga dig huru vi komma till målet: Från och med i dag later jag hvarje afton instänga tio man klubbbärare i salen. Må tjufvarne da komma nedifrån, uppifrån, fran höger eller venster, — så skola de nog gripa och fasthälla dem. Lat bort sanden. vTillat din tjenares, svarade Åmenhotep, datt vara at en annan åsigt. närheten resultat. skola taga Om du gör som du nyss sade, sa vet inom tvenne dagar hela staden din hemlighet, och tjufvarne skola vara mycket dumma, om de kommo, så länge du salen Men ertappas Dertill har dina krigare uppställda i vi mäste ha dem; de måste och finnes gripas pa bar gerning. ännu ett annat medel, sade Amenhotep och lät i största hemlighet af den kungliga vapensmeden förfärdiga stora saxar af metall, hvilka, likt våra räfsaxar, voro så inrättade, att de med stor kraft slogo tillsammans så trampade Sedan han un låtit vapensmeden affägga löfte om obrottslig tystnad, fastskrufvades saxar vid golfvet framför borden, öppnades och betäcktes med helt lätta mattor. snart man på dem. dessa Af våäntansfull oro kunde Ramessu ej sofva. Men han måste lära sig tålamod, ty tjufvarne kommo ej hvarje natt, och da han om morgnarne såg efter, så voro skatter och saxar orörda. Den döde byggmästarens söner hade emellertid lefvat i lust och glädje; sina samveten hade de för en tid lugnat, och förskaffat både sin moder och sig sjelfva goda dagar. De glömde, att det inom en natt lätt kunde blifva annorlunda, de tänkte ej på skymf eller straff och ej på räkenskapen iunderverlden inför den store Osiris thron. Ptahmnai, sade Petisi till sin broder, då de båda en gång sent efter midnatten återvände hem från ett dryckeslag, ovär rikedom är åter slut; vi måste ännu i dag hemta penningar. (Forts.)