Norrländska Korrespondenten – 27 september 1867, sida 2

SU och . r IUgypten.) n:r 76.) drade Petisi Ilastigt öfngest. IIuru upptäckt af å han lemustigt släckte Sig en hand bort. Då han till sin yningen reräl osedd till moder eller våro. le den pingen plågade eller ro på ej hvad morang häftigt svår dröm Tio gånger honom hans sets sydsida; at till Nebriktigt infoärka något. omkring åt alla håll, om ingen observerade honom. Stodo några menniskor tillsammans på gatan och samtalade, så smög han sig tveksamt fram och lyssnade om de ej talade om stölden, som under föregående natt blirvit föröfvad bland konungens skatter, och att kommit tjufven på spåren. man redan När han kom hem, var hans första fråga, om någon varit der och sökt eller frågat efter honom. Petisi kände det onda samvetets qval. Följande dagen blef han likväl lugnare. Och da ingen forskade efter honom, så utgaf han de stulna penningarne, hemtade sedan mera och öfvertalade slutligen äfven sin broder Ptahmai, så att denne gick med och hjelpte honom. För modren hölls allt hemligt. IIon trodde sina söner vara vid arbetet, då dessa jagade efter nöjet; hon ansåg det vara en ärlig förtjenst, hvad som endast var stulet gods, och medan hon under nattens tystnad bad för sina barn, smögo dessa tyst ut ur sin kammare för att stjäla. Och så säkra blefvo de med tiden, att de alldeles icke mer tänkte på att de kunde blifva ertappade. Ramessu varsnade verkligen ej heller något i början. Men då tjufvarne blefvo allt mera djerfva, så kunde saken ej längre förblifva obemärkt. En dag stod konungen länge framför ett af borden, på hvilka hans klenoder lågo utbredda; liksom försjunken i en dröm, skakade han ofta och fundersamt sitt hufvud; derefter vände han sig plötsligt till sina ledsagare och sade: MMina vänner, redan sedan någon tid bar det förefallit mig som om det, än här än der, felades något af mina skatter; jag har hittills ständigt trott att det vore ett misstag, men nu vet jag det säkert. jag är bestuleno Småleende svarade en af de förtrogna rådsherrarne: Att du här blir bestulen, o konung! är rentaf omöjligt. Du mäste säkert misstaga dig; ty der ingen möjlighet finnes, der gifves heller ingen verklighety Ramessu teg ett ögonblick förlägen, men derpa svarade han häftigt: Mina Jag vet ej huru det tillgätt, men jag vet att så är. Derefter trädde han fram till några andra bord, kastade pröfvande blickar hit och dit, samt lemnade tigande salen. Ofta talade hans följeslagare under dagens lopp om händelsen, men de voro nästan alla öfvertygade att konungen misstog sig, emedan det vore fullkomligt omöjligt att intränga i konungens skattkammare. Men följande morgon tog han dem ånyo med sig ögon bedraga mig icke. och gick rakt fram till borden, hvilka han under gårdagen hade så uppmärksamt betraktat. På det första var allt i ordning, likaledes på det andra, men icke så på det tredje. Då blef konungen fruktansvärdt upprörd. Med af vrede darrande stämma ropade han den af sina råder, som gårdagen hade motsagt honom. Kom hit Amenhotep! ropade han. Hvad säger du nu? I går lag bredvid detta bäcken med ringar en halskrage, sammansatt af gyllene perlor af karneol och heliotrop. är den nu?) Amenhotep såg sig omkring, blickade till höger och venster på de närmaste borden, såg efter derefter svarade han lugnt: är menniskans lott, o Solens son; och äfven du är segergamar samt Hvar på golfvet; vMisstag en menniska. Redan var Ramessu nära att lemna fritt lopp åt sin vrede; då afbröt honom en gammal, mycket erfaren kronans tjenare: Tillat. o konung, att vi se efter öfverallt, om man ej kan upptäcka hvar och huru en tjuf skulle kunna intränga till dina skatter. Man tog lampor i händerna, hemtade stegar, undersökte taket, väggarne, öfver och under borden, golfvet, — ingenstädes en lucka, en öppning, ingenstädes den ringaste springa. Man undersökte dörrarne, — låsen, allt var i ordning, allt fast och säkert! vTillåt mig äfven en böno, sade nu Amenhotep, då alla stodo rådlösa omkring konungen. Låt dina skrifvare komma och uppgöra en noggrann förteckning öfver alla de skatter, hvilka du här förvarar. Låt numerera borden och sorgfälligt uppskrifva hvad och i hvilken ordning allt här ligger på borden och i Ty hvad som är skrifvet, är skrifvet, Konungen följde rådet; ringarne räknades, säckarne med guldstoft vägdes, allt upptecknades, och då förteckningen under hans egna ögon blifvit uppsatt, tog han den med sig och beslöt att redan följande dagen öfverbevisa tviflaren. Men — intet fattades, och nästa morgon intet heller, alls intet. Amenhotep smålog och sade: Misstag är menniskans lott. Men Ramessu log icke, ty den dyrbara halskragen var och förblef Derför var konungen ej heller mild, gick dagligen om morgonen in uti sin skattkammare och hoppades ännu ständigt att kunna öfvertyga tviflaren. Slutligen, efter veckor, lyckades honom detta, ty åter hade en grof stöld skett, hvilket var för allas ögon klart genom den skrifna förteckningen. Triumferande blickade konungen omkring sig; men Amenhotep störtade till hans fötter och bad: Förlätelse, o Solens son, förlåtelse blådorna. försvunnen.