det. — Men ni måste lofva mig. — gifven mig edra händer... Den gamle nedsjönk ånyo. Talandet och uppenbarandet af hans hemlighet, isynnerhet tanken på de möjliga följderna, hade upprört honom så häftigt, att han ej kunde fortfara. Han syntes mycket svag, hvarföre sönerna tillkallade sin moder. Men oaktadt alla bemödanden, var det ej möjligt att åter väcka honom. Ilan förblet i ett tillstånd af slummer, men stammade efter någon tid: Lofven mig... Nebthio, derefter insomnade han, för att aldrig mera vakna. Åunu samma dag ilade Petisi till södra sidan af skattkammarehuset, oppsökte den betydelsefulla bilden och stod länge, länge grubblande framför densamma. Upprörd, drömmande, ätervände han hem och sedan dess förgick ingen dag, som han ej vandrade dit, för att alltid och ständigt på nytt uppsöka det ställe, som skulle för honom öppna iagängen till konungens omätliga skatter. Endast med den största ansträngning kunde han tygla sina begär, tills högtidligheterna vid faderns begrafning voro förbi. Men knappt hade man fört den aflidne i dess eviga boning, förrän Petisi med; gnistrande blickar trädde fram till sin äldre broder och fragade: