Norrländska Korrespondenten – 24 september 1867, sida 2

förbättra vägar, bygga tempel och kaDet föll aldrig en egyptisk konung in att aflägga eller spara nagot. Dertill hade i sjelfva verket icke heller funnits något förnuftigt skäl, ty konungens inkomster voro så omätligt stora, att han alltid kunde tillfredsställa hvarje sin önskan, om den också kostade millioner. Fiskfangsten i den af Mares anlagda sjön, inbringade dagligen 3.000 rdr rmt; bergverken gåfvo ärligen många millioner, och detta var likväl endast en ringa del af konungens inkomster. Derför utdelade Solens son med fulla händer, samt gaf och skänkte bort ät alla sidor. Dyrbara sällsyntheter, som kommo frän främmande länder, tillegnades vanligtvis gudarne, d. v. s. skänktes till templen. Men Ramessu hyste en alltför stor kärlek för skatter och dyrbarheter, att han skulle kunnat åter gifva ut allt hvad han fick in. Kom saledes t. ex. som tribut från en underkufvad stat en sändnin: guldstänger till Tape, så blefvo dessa icke, liksom det hittills alltid skett, genast omsmälta till ringar och utgifna (— det dåvarande myntet i Egypten bestod af guldringar, hvilkas vigt angafs genom inprägling serner, äfven med en stämpel —), utan Ramessu förvarade dem, tillika med många andra dylika skatter i en särskild sal uti — 12 C sitt palats, och roade sig stundom med deras betraktande. Emedan konungen samlade guld och dyrbarhbeter, erhöll han snart om sig ryktet att vara girig, och blef. så småningom mål för ett temligen allmänt förakt. För en del af sina rikedomar lät han, på vestra sidan af Nilen, bygga ett praktfullt tempel, som tillika var palats. En fyra våningar hög, tornlik byggnad utgjorde hans privatboning, och ofta stod han der vid ett fönster, eller på en balkong och blickade ut öfver den herrliga staden, öfver det lyckliga landet och gladde sig hjertligen åt sitt lif. Ätven satt han ofta, med hustru och barn, efter solnedgången ofvanpå det platta taket, hans hvilande ut från dagens arbete och regeringens mödor. Men stundom förde ban äfven de sina in i salen, sominnehöll hans skatter, och visade dem der dyrbarheter från alla furstars länder. Men snart märkte han att det felades honom plats att kunna förvara och fördelaktigt uppställa alla dessa saker, vid hvilka hans hjerta var fästadt; derföre kallade han till sig sin byggmästare och uppdrog honom att bygga ett särskildt skattkammarehus, som först och främst innehöll tillräckligt utrymme att i detsamma smakfullt och öfverskådligt uppställa konungens nuvarande och i framtiden inflytande skatter; samt för det andra, äfven var tillräckligt fast och säkert, så att ingen tjuf skulle kunna bryta sig in och borttaga något. Byggmästaren sade: Ske som du sagt, o Solens son; du skall blifva nöjd med din tjenared? Derefter uppgjorde han plan och ritning, man afmätte och utstakade platsen, stenar framskaffades och höggos, tusen händer voro dagligen sysselsatta att arbeta på byggnaden. Och då den var uppbyggd kommo målare och betäckte alla väggar, utan och innan med målningar, som föreställde den kungliga familjen eller den mäktige Ramessu på slagfältet eller till sjöss eller på jagt. Sedan äfven detta blifvit färdigt, förde snickrarne dit stora bord och bordslådor af cederträ, böga kandelabrar uppställdes, golfvet betäcktes med dyrbara mattor, och nu framträdde byggmästaren åter inför konungen, öfverlemnade honom flera nycklar af jern och sade: Din befallning, o herre, är uppfylld; bär ärad nycklarne till ditt skattkammarehus. Mätte du blifva nöjd med din tjenare hy Ramessu hade verkligen orsak att vara mycket tillfreds med utförandet af hans uppdrag. Byggnaden var i form af en aflang fyrkant, stötte med den ena korta sidan intill det kungliga palatset, och hade hvarken fönster eller dörrar; hvarken på sidorna eller taket fanns någon öppning; den enda ingången var från palatset och tillslöts med flera dörrar, af hvilka alla hade olika nycklar. En tjuf måste således gäcka vakternas uppmärksamhet framför och inuti palatset, tränga genom flera rum samt slutligen öppna de många låsen, för att kunna komma till konungens skatter. På ett väldsamt inbrott utifrån var omöjligt att tänka, ty byggnaden var mycket stark och uppförd af kolossala saudstenar. Det inre bestod af en enda stor sal, som var prydd på det praktfullaste. Emedan den naturligtvis var fullkomligt mörk, så stodo höga kandelabrar rundt omkring vid väggarne, som hvarje gång mäste antändas, da konungen ville glädja sig åt åsynen af sina skatter. Ramessu var öfverlycklig, då han uppställde sina herrligheter i den stora salen, Flera veckor hade han sysselsättning dermed, ty alltid fann han att nägot kunde ordnas bättre, grupperas der var alldeles nödvändig. Och då han fått allt färdigt, tillbragte han i början, dagligen en timma i sitt skattkammarekus och frossade i anblicken af dyrbarheterna. hvilkas värde skall (efter vårt mynt) öfverstigit 1.260 millioner riksdaler. . Byggmästaren belönades rikligt, erhöll titeln Konungens vän och var nu en förnäm man. År bade förflutit. Ramessu hade hopat rikedomar på rikedomar; bygg