Norrländska Korrespondenten – 20 september 1867, sida 3

din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal uu. Kanske hare vu gjort bättre om du straxrt sagt: Roja, lemna danfen, jag önstar det, nog hade vet vå gått lätt; men du nänves ide, du wille mig wäl. Tack ocksa för tin wälmening, min far, om den än gjorde mig illa. Hwem begrafwes i dag? frågade man hwarandra i staden. AH det är ben der gamla tofiga mamfellen, fom dansade ihjäl fig på sista balen, fwarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod en gammal man wid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och fude wid fig sjelf: ite tunde jag ju låta henne bli en danserska.