rälade mellan kristaller. Unga, sköna ickor i låtta drägter swäfwade omkring id fina riddares arm. Rosa satt stilla, bemärkt i ett hörn. Slutligen nalkas 8 en tanfande, fom bjöd opp ben obe ärkta till en potpourri, en då nyss uppe ommen dans, hwars turer man skapade a för gängen. Blyg ställre fig Rosa å sin plats. Man gjorde några hwarf ter afmätta former, fram och åter öfer golfwet. Ånnu tycte icke Rosa, att on dansade. En ny tour började. Dar en flyende i otaliga mändningar, förs lides af fin kavaljer, och låt fia flutlis n fängas till en wals. Rosa ilade tät bet wirsträckta golfwet med lätta eg. Nu syntes hon blifwa fängad, nej, ed en lätt, mjuk rörelje war hon res in längt undan fin förföljare, än fly we i yr skalkaktiahet, än närmande fia ild oh blyg, än åter hastande bort älmsk och rädd. De danfanre stannade, man fån, man unbrade, man andades knappt. Nu dtes ten dansande flickan ej mera fly långt undan, bon stannade ofta för lara ögonblick litsom wåntande, men nnes tavoljer tycktes ej ba luft att ta ren sköna leken upphöra, ban förs ummade med flit flera än ett tillfälle t fatta fin medranserskas hand. Sjelf isste ide Rosa, att hon redan bade insat mycket längre tid än något af de idra paren. Hon njöt i fult mått af t utöfwa fin sköna konst, och märkte be många blidar, fom woro fåstade i henne. Slutligen rädd att uttrötta nne, fattade hennes meddansare ben8 hand och förve henne, efter cn fort ale, till hennes plate. När potpourrin war slut, bertförde dern fin dotter, oaktadt alla närma: rantes böner att få fe henne dansa äns nu en gång. Rofa fjelf lät sig willigt föras, hennes hjerta war få fult, hon wille bort, hon wille bli ensam med sig sielf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände bon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt i ett haf af ljud, wid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifwit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när bon hemma dansade bhwardagstlärd, ensam, utan musik. fwen det bifall, hon rönt, lifwade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då mid hemkomsten fadren flöt henne i fina armar, sägande: PMin Rofa, hat tad; vu har i dag gjort din far den största glädje ban haft på många ård. Snart kommo bjudningar från många Håll. Nu war Rosas längtan, att få wara men, stor, men hwarje gång hode hennes far nägot hinder derföre. Ån war balen tillställd af för ungt folk, man wisste ej hwad anseende de kunde fom ma att bibehälla i lifwet, än war det fult wåder, ån war det ej wärdt att Rosa just i rag skulle bege sig hemifrän och få gick det gäng för gång. Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon fade: Sig, mig uppriftigt, min far, jag slutar gerna att dansa, ide är det swärt, blott jag met din önffan. Men då han åter swarade: Du ranfar skönt, fom ingen annan, lemna ide den herrliga gåfman ; vå egde ben ide styrka att göra uppoffring af fin bögfta fröjd; hon wisste ju ide, om hen borde det, och för hwad bon stulle effrat den; men hon gret måns gen aång af omifbet. Ofta hände oc att fadren hemtade henne en prydnad, en wacker klädning. Till nästa bal, fade han, och då blef Roja åter glad och dansade åter när qwällen fom. Det war bennes medere qwickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter nås gon annan; ty hennes fjäl fylldes af konstens tjusnina, och vå sade åter ofta fadern: IJ qwäll war din dans få wace fer, den skall du dansa på nåsta bal. Men när näfta bjudning fom, få war det, alltid binder. Av förgingo, många til och med, ins gen bjöd mera Rosa, hon war glömd. Oftast tillbragte hon qwållen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en wemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll fig dermid stundom fom en däre, fom pryder fig med halmsträn, fullt öfwertyaad att de åro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och fade: lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du ölir bjuden, skola wi gå. nuu förgingo år och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor lysande bal, dit alla personer af stånd i orten woro bjudna. Då erinrade fig någon af de bjucande, att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hwars ala fönster utåt woro tillstängra, bodde ett herrskap. Så fick oc Rosa ett fort. Bör jag gå, då han är borta ? fare bon. Men han bar ju altid lofwat mig, att jag skulle få dansa på nåsta bal, vit jaa blefwe bjuden. Hwarföre skulle ban få bedragit mia, om han ej menat hwad han sagt. Hwarföre skulle han uppmuntrat mig att ransa, om han ej welat, att jag skulle göra det? Rosa tog den sernaste baldrägt, hon af fin jar erhållit, och aid att deltaga i balen. Det föreföll Roja, fom om hon ej nu more få obemärkt fom hon mar det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tycke fia märka ett gycklande leende på manga läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne Hung min föreföll henne försmädlig, hon twekade ett ögonblid. Nej, skall jag ae honom afslag, för att ban räkar fe besynnerlig ut, täntte Roja och aid med i dansen. Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det mar ej förtjusnina, det war hänlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det ide. Dansens trollmakt arep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande som borde inom henne och) fom bon warit ärnad att bes herrsta, grep henne nu utan att hon egde förmåga att emotstå, oc) hon dan: fade få fom blott den stormar, som drifwes af en wild inneboende kraft, den bon ej eger makt att tygla. Hon hade dansat länge få; nu förre bennes steg henne mot en stor från aolf till tak uppstålld spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade bon framför den. Hon såg beta fällffapet, bon fåg fig klärd i en drågt, allde. les olika den, fom bars af de henne omgifwande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefwat af idel willor under många år, och hon fjönk tilfammans fom ett fallande kläde. När hennes far fom hem fann han i fin dotters rum en gammal qwinna med wissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade traga sig tillbaka, men hon fade: Kom min far, kånner du ej vin Rosa? Se nu behöfwer du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal uu. Kanske hare vu gjort bättre om du straxrt sagt: Roja, lemna danfen, jag önstar det, nog hade vet vå gått lätt; men du nänves ide, du wille mig wäl. Tack ocksa för tin wälmening, min far, om den än gjorde mig illa. Hwem begrafwes i dag? frågade man hwarandra i staden. AH det är ben der gamla tofiga mamfellen, fom dansade ihjäl fig på sista balen, fwarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod en gammal man mid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och fude wid fig sjelf: ite tunde jag ju låta henne bli en danserska. Swarjehanda. Från Danmark meddelas: Wid de franfta jourualisternas och deputerasdes besöt i Roestilde hade man tillfälle att fe en lefwande historist märtwärdiahet. Det war en wid pass 90 år gam mal qwinna, fom har såsom dragon deltagit i be flesta af kejsar Napoleon ben I:stes fälttåa. Förd i Ditmarschen låt bow 1801 wårfwa fig i Rendsbura till fransta armeen, förtlädd fom kart, för att följa med fin fästman. Hon bar enligt fjiua egna uppgifter, fom bära prägeln af pålitlighet, om de också bär och der funna wäcka något twifwel, warit med i en mångd mindre träffningar, från bwilta hon har medfört skråmor, och af större bataljer har hon deltagit i slagen wid Austerlitz och Leipzig, på bwilLet sednare stäue hennes fästman stupade, hwarefter hon återwände till sitt mert: liga kön och det fredliga lifwet. Ödet förte henne slutligen till Roeskilde, fom nu räknar denna qwinliga exdragon till sina märkwårtigheter.