Norrländska Korrespondenten – 20 september 1867, sida 2

y Nessby. från upproret i Skottland år 1745. XII. Slutet. (Forts. fr. n:r 74). e ladyn för ett ögonblick rtigen. Denne hare blifstirrade på golfwet; men öfwer hang läppar. ide banrdftilen, fortfor ter en paus. Men ans it jag wisa mig till ftatsDer återfann jag samma in wet jag, hwem som är ben fade hon ytterst lång hon betonade hwarje ftafe ar det tyst i rummet fom tan hörde ingenting annat indedragen af hertigen, fom all fattning. öan, mumtlade han flutftis iste wara en lögn, ty han han uppbrännt brefwet. ipbell, fade lady Nessby, man, fom släppte en förs na, och säkerligen hade han mnat begagna brefmet. hertigen, att grefwinnan idig besittning af hang hem: wiltt beslut waknade i bo d ett spräng, likt en tiger, på den gamla damen och jattade henne om armarne med jättelik kraft. Ut med brefwet, tjöt han,eller kommer ni, wid helwetet, ide lefwande ur detta rum. Ladyn loa bånfullt och hennes ögon blixtrade. Tror hertigen of Cumbers land, fade hon, utan att göra det rins gaste förswar, att arefwinnan Nessby blifwit barn på nytt? Brefwet ligger i få godt förmwar, att ni ide fan få det med wåld eller lift, men om ni nu dör bar mig bär, få är det i morgon i for nungens händer. Nästan förintad lät hertigen händerna sjunka och trädde ett fteg tillbaka. Wet tå äfwen andra om brefwet? hwiskade han med ljutlös röst. Ynnehållet känner ännu inaen mer än jag, jade grefwinnan med eftertryd. Men jag är tillvedg att återlemna eder papperet, utan att någan har läst det, men mot ett wilfor. NRåmn det. Ni beger er nu genast till konungen, fortfor ladyn. Hos honom träffar ni prinsessan af Wales, hwilten beder om nåd för Alan Glencairn och Ulrit Erawford. Förena edra böner med prinfessans, få är jag wiss om, att konungen, er fader, skall bifalla; men få snart ni åt mia har öfwerlemnat benådningsdekretet få får ni brefwet. Ett ögonblick befinnade fia hertigen, men blott ett ögonblick. Derefter rings de ban. vMin man, fort, befallte han fams martjenaren. Hwar fan jag om en half timme träffa eder, fru grefwinna? 8 mitt botel. Begge stego tillsammans ned för traps pan. Laryn for hem, hertigen till det kunaliga palaset. Kammarherren wille ide insläppa hos nom; men han tilltwang fia inträde. Han märkte ganska wål, att Hang fader blef misslynt, hang swägerska bleknade och de twenne unga flickorna darrare af försträckelse; men utan att bry fia der om skred han rakt fram till konungen. Min kunalige herre och fader, fare han med hög röst, i det han böjde ett tnå för konungen, Jag ber er om fir Allan Glencairns och hans wän Ulrik Crawforde benådning. Det har nu blifs wit konstateradt, att Ålick Campbell mar en hycklare och skurk och derföre blifwit straffad af Guds råttwisa. mtymard 27 skrek konungen, fom förr hade wåntat att himlen skulle falla ned, än denna bön. Du framståller samma bön, fom din swågerska! Du uppger alltfå ditt hat till Allan Glencairn och hang famrat, bwilka du öppet har beskyllt att wara skylriga till Campbells mord? Wid himlen, nu Mall ingen mera föga, att något är omöjligt under folen. sBifaller ers majestät min underdåniga bön? frågade hertigen af Cum berland. Må fe utropade konungen med alad röst. Min Gud, bwem kan emotstå få många bönsallande? Han framträdde till skrifbordet och uttaftade några ord på ett papper.Der bar tu benådningen, fade han mänd til hertigen af Cumberland, och jag fan gerna tibstä, att jag aldrig få gerna bar bifallit en bön af dig. Hertigen kysste fin faders hand. Der efter gjorde han en djup bugning för fin swägerska och skyndade ut ur rums met. Fem minuter fednare stod hang wagn framför Lady Nessbys hotel, ty marken brände under bang fötter, få länge ban wisste, att det farliga brefwet ej war förstördt. Ni har hållit ert ord, herr hertig, fade ben gamla ladyn, då hon hade for nungens benådningsdekret i fina händer, Voch härmed håller jag mitt. Med dessa ord framtog hon det guld: randade papperet och öfwerlemnade det åt hertigen; men denne tog bet, frams trädde till kaminen, i hwilken eld brann, och inkastade vet, med uppmärksamhet följande def förbränning. Först vå hela brefwet war förwandladt till aska andar deg han lätt. Hwad skola wi widare tillånga? Skole wi berätta om det haf af sällhet, i bwil: ket Alice och Constance summo? Skole mi stildra scenen, då Allan och Ulrik blefwo afhemtade från Towern? Skole wi tala om den tacksamhet, med hwilken alla de deltagandes hjertan woro upp: fyllda? Wi tiga heldre och tillägga, att fer weckor sernare i Edinburah wiades twenne par, hwilkas namn wi wilja låta läsaren gissa. (Slut.) Danserskan. Rosa war alls ide wacker. När qwäl: len fom och dagens arbete war slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, fom i fordna titer warit familjens fam lingsrum, och der nu hennes sader, af wana feran gladare dagar, mest hwarje qwäll infann sig. J detta rum, der tilllörene en talrik ungrom samlades till dans och glada lekar, der war det nu Rosa ensam fom swäfwade fram och åter, än ställninga Då war ten form luftigt ä mande si bort må blickande Rosas si utplänadt de, att ho rycknina, rade ofta dans. TI yRosa, afton, n bewistar bjuren. fe via öft De tro d bråk och skola fe meta att fin tids för att lärda gre Min jag fynat bra hem qwållen, än balen, i morgon Men på nig mor ju heller mig i sål i werlde skämmas Nej, att behö må komn Rosa