Norrländska Korrespondenten – 20 september 1867, sida 2

åter, än i en luftig dans, än i wexlande stälningar, fulla af uttryck och behag. Då war Rosa wacker. Den grofwa dräge ten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glöms mande fina bekymmer drömde fadren bort mängen stund, i alad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas finne war då hwarje bekymmer utplänadt, bon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i fora, i glädje, i häns rycknina, i stilla frid, oh en tår vals rade ofta i hennes öga, då hon flöt fin dans. Då war Rofa ffön. Rofa, mitt barn, fade fadren en afton, min önskan är att du i morgon bewistar denna bal i staden, dit du är bjuten. De behöfwa lära fig att ide fe via öfwer axeln, fom de få gerna göra. De tro tig sakna de behag, fom de med bräk och möda förwårfwat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig weta att en dotter af honom, som war sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att ide behöfwa deras fattiga, ine lärda grecer. Min far, fare Rosa, bwarföre Mall jag synas der? Jag trifs ju få utmärkt bra hemma. Jag vdanfar en ftund af qwållen, det gör mia nöje, såtert mer än balen, och sen sofwer jag godt och är i morgon bitida flink wid arbetet åter. Men går jag på balen, få är jag föme nig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls ide, huru jag bör skicka mig i sållslap, jag fom aldrig warit ute i werlden. Wet pappa, du får wisst stämmas för din Rofa. Nej, min flicka, vet kommer jag ej att behöfwa göra. Jag önflar att du må tomma på denna bal. Rosa war på balen. Otaliga ljns