funna wånta något annat utslag af doms stolen; men emellan en dom och dess utförande är en stor åtskillnad. Men då domen är fallen, få har konungen ens daft twenne utwägar, han måste ftadfäc sta den eller benåda. Derföre har prinsessan af Wales lofwat att i moraon göra ett nytt försök. Men,hon skall ide på allena, utan medtaaa fin fon, kronprinsen, och af dennes inflytande på fin farfar lofwa wi of mycket. Äfwen tänker prinsessan, att det skulle göra ett gynnsamt intryck på hans majestät om de begge unga damerna här åtföljde henne och gjorde ett knäfall för honom. Dessutom har ett egenbändigt bref ankommit från konungen i Frankrike, hwari denne bland annat skrifwer att han skulle anse det såsom ett stort tecken af mänr stap, om wår konung wille benåda Allan Glencairn och Ulrit Crawford. Det IN nes, att ten unga Carl Edward få länge bedt och tigat fonung Lurvig, att denne flutligen beslöt sig till detta owanliga sten .... Den gode prinsen, afbröt honom Lady Nessby, jag wisste nog, att han ide stulle glömma fina wänner. Men fortfar, min gamle män, jag är helt och hållet öga och öra. Detta bref har ankommit till stadsrådet, fortfor lord Binton, och wi Ola praan färfara am att hang Oe Må Derby. Det är bekant, att hertigen af Cumberland hyser ett personligt hat till de begge anklagade, ty han tillffrifwer dem eller rättare hämnden, fom der ras wänner utöfwade, fin adjutant Alick Campbells oförklarliga förswinnande och swär på, att denne blifwit mördad af Stottarne. Nu hafwa mi nyss fått weta, att hertigen i morgon, kanske äfwen redan i natt, ankommer hit från Perth, utan twifwel derföre att han wet, att kommissionen i morgon fäller fin dom och will anmända allt sitt inflytande på konungen, för att afhålla denne från en benådning. Således hafwa mi ingen tid att förlora, om wi wilja förekomma honom. Rommer hertigen af Cumberland i morgon? utropade den gamla ladyn med flammande ögon. Gud ware tof, jag bar redan länge wäntat honom. Förwånade sägo de andra på hwarans bra, ty de kunde ide begripa detta; men grefwinnan lemnade ingen widare upplysning. Straxt derpå aflågsnade sig lorderna Derby och Kinton. Den wigtiga dagen grydde. De unga damerna klädde sig belt och hållet i swart, utan ett enda smycke, ty de wisste, att konungen älskade enkelhet öfwer allting. Klockan tio begåfwo de sig i sin tantes wagn till prinsessan af Wales och kloc— 2 cJ. n-e Mm Massa på de inträdande. Men prinsessan lät ide afskräcka fig derigenom, utan min fade åt fin fon och nedfjönE med honom på fina knän. Nåd, farfar, bad den unga prinsen, nåd för Alan Glencairn och Ulrit Cramwford. Tyft, dåraktiga pojke, du wet ide om hwad du beder, swarade konungen. De begge männen äro högförrädare, hwilka wille beröfwa dig ditt arf, Englands krona. Om Allan Glencairn ide wore, fade nu prinsessan med fast röjt, få stode jag ide nu för ers majestät och min fon kunde ide be om nåd. Bab, swarade monarken, vet lilla äfwentyret gör ni till en hjeltedat blott för att jag ffall bryta mitt ord, som jag gifwit min fon Cumberland. Nåd, nåd, bönföllo äfwen twenne spåda röster och Alice, med Constance wid fin sida, knäfölle för honom. Då jag blir fung, fade gossen, få skall jag ide wara få hårdhjertad fom du, farfar. Om du häller mig fär, hwarföre will du då ej göra, hwad jag ber dig om? Konungen lät sina blickar hwila på gaossen och hang min blef wänligare. Derefter såg han på de begge knäböjande flickorna och deras bleka af tårar öfwerne. Och nu kommer min sonson, Englands blifwande konung, och klappar på mitt hjerta, få att jag är nästan twuns gen att gifwa efter. Nå pojke, ropade ban derefter högt, ftig upp, du wet ju, att jag ej fan neka dig något. Med ett jubelstri sprang den unge prinsen upp samt hängde sig om sin farfars hals och öfwertäckande honom med kyssar. J retta ögonblick hörde man i förmaket en häftig och befallande stämma, för hwilken prinsessan af War les bleknade och som äfwen gjorde ett synbart intryck på konungen. Jag säger eder, ropade rösten i bes fallande ton, att jag ögonblickligen må: ste tala med hans majeståt. Anmäl mig alltså genaft. Hertigen af Cumberland, hwiskade konungen, i det han stållde gossen på golfwet och leendet förswann ur hans ansigte. Det war werkligen hertizen af Cum berlant; men, för att förklara hans plötsliga ankomst, måste wi gå en stund tillbaka i wår berättelses gång. Så snart wagnen fom fört Alice och Constance till prinsessan af Wales, hade återkommit, uppftea arefminnan Nessby i ben, för att begifwa sig till en annan ide mindre uppfatt perfon. Till hertigen af Cumberland, ropade Hon blef genast införd. Omad wet ni om Alick Campbell? ropade hertigen henne till mötes. Lefs wer han eller är han död? Han är död, erg höghet, swarade ladyn med allwarlig röst. Jag wisste det, utropade hertiaen, hwiltens ögon fingo en wild glans. Men hwem är hang mördare? Dod tillade han, jag glömde att fråga efter prifet på hemligheten. Alick blef ide mördad, swarade Ias byn lika allwarsam fom förut. Ingen menniske lade hand på honom, utan han dog midt i fina fynder. Ni är hang mördverfta, skret bertigen, och jag skall, mid den ewige Guden, göra eder answarig derför. Gör ni det, herr hertig, om ni fan, fade grefwinnan fallt. Men tillåt mig förit, att berätta eder något om den döde. Efter det Alick Campbell hade blifwit straffad af Guds rättwisa, få föll hans plänbok i mina händer. Jag per nomsökte den noga och fann bland annat ett litet bref på auldrandadt pergamentspapper; ungefär lift det, fom jag fer liggande här på bordet. Hon pekade på hertigens strifbord och denne förändrade ansigtsfärg, men fmas rade ej. Faa låste brefwet fortfor den aamla