Norrländska Korrespondenten – 17 september 1867, sida 2

dy Nessby. else från upproret i Skottland år 1745. XII. Slutet. (Forts. fr. n:r 73). Constance och Andre, fade Ladyn widare, för eder har nnat arbete och det ett, som igtomliga frafter. Tag innes ide hon, i tet hon framträdde ältiga jernkistan och lät locket pp, od) bär det upp i mitt att sednare dölja det i mag: vi komma wäl att behöfwa kort stund war allt uträttadt rwände till grefwinnans fängDen unge mannen bade blifndlad till en ide litet småtäck igfru, den gamle herrn bar t livrg, och penningarne woro i en massiv foffert. En timme inmälte Andr6 Moggens, att ar förspänd och den gamla ta: nu afsked från fin brorsson, ores son, fom ide hade fun as från att wara närwarande n. vån bar ni fått den nya fam un? hwiskade han, jag tycwon är temligen owig för at: a och äfwen den stora betjen Du fom ju först hit i går, swarade ladyn torrt, huru fon du då hafwa reda på hela mitt hushåll ? Andr Moggens gaf tecken till afresa; kusken slog en knall med piskan och den tunga wagnen rullade öfwer windbrygan, under det tjugo bewäpnade clanmän sprönade bakom och på sidorna. Den första swåriaheten, nemligen affärden, war nu öfwerwunnen! Å wen olägenheterna på resan aingos lyckligt igenom, ehuru det, då de såsom det når ara gånger hände, mötte kungliga trupse per, hwilka i trots af lejvebrefiwet vifis terade wagnen, fordrades ladyns hela mod och sinnesnärwaro, för att ide alt skulle blifwa upptäckt. Så anfommo de flutligen, efter att hafwa warit fem dagar på wägen, lyckligt til Dunden. Men nu kem den tredje swårigheten och det den alldra största. Wisserligen läg hertigens af Arayle fartyg för ans far i bamnen och tillreds att när fom hellst gå till segels; men den gamla lar dyn hade, såsom wi weta, ett sällskap, fom bon omölligen kunde taga med fig till London, utan skulle befordra öfwer till Frankrike. Huru skulle detta blifwa henne möjligt? Men slutligen erbjöd fia en utwäg. Andre Mogaens egde nemli gen bland fiskrarne en kusin, fom han rådgjorde med, och då mannen ide wir fade fia obenägen att denna gång ut sträcka fin resa längre än wanligt, få tog Andr Honom med fia till arefwinnan. Det war en gammal folbränd fart, fom syntes hafwa warit med i många faror och hwars öron blidade så slugt, att lady Nessby knappast wågare hoppas att funna föra honom bakom ljufet om nerhet fom mannen nödmwändigt wille fe dem, innan ban gaf bestämdt swar. Det är mycket penningar, fom ni erbjuder mig, lary, fade den gamle fir skaren, efter det han hade betraktat de begge passagerarne. Och jag lofwar, att öfwerföra dem; men någon förfigs tighet måste jag anmända. När tänker ni att gå till feaeld? Tidigt i morgon om winden är gyn nande. Sodt, fade fiskaren, ni tar famr marjungfrun och betjenten med och jag blir i edert farwatten, ända till dess jag aer kaptenen tecken att lägga till. Då hoppa de begge passagerarne ned i min båt och förwandla fig medelst fläder, fom jag skall medföra, till ärliga ftottska fiskare, hwilket, fåfom jag tror, ide skall blifwa synnerligen swårt för fammarjungfrun. Handeln war uppajord och följande dag uffördes fislarens plan. Midt i öppna sjön måste kaptenen lägga till med sitt fartyg, få att de begge pagfar gerarne kunde komma ned i fiskarbåten. Stora tårar stodo i den förklädda prins sens ögon, då tiden war kommen att taga afsked och många gånger kysste han den gamla ladyns hand. Tala kunde han icke, ty tungan nekade honom sin tjenst, och derföre war det honom omöj: ligt, att i ord uttrycka fin djupa-tad: samhet; men hans förgråtna ögon wir fade mera än ord hade kunnat göra. Den pråtande kammarjungfrun och den gamle snyftande livrgbetjenten ned stege i båten, fom fnart förswann för lady Nessbys och hennes niecers tårade London, till hwilken de anlände i slutet af Februari. Hennes broder, hertigen af Argyle, hade hyrt et särskildt hotell för henne, hwarest hon genast inrättade sig på stor fot, ty hon wisste, att om hon wille uppnå sitt mål, så war ingenting henne nödwändigare, än att knyta närmare bes kantskaper med de förnäma och högtftående i bofwet och regeringen. Hon skydde inga utgifter och sparade ej på goda ord och smicker eller presenter. Men i trots af detta, så war hennes mål lika aflägsnadt, ehuru hon flera weckor uppehållit sig i London. Blott ett hade hon wunnit, nemligen att fån: garne blefwo behandlade få wäl fom möjligt, oh erhöllo det bästa rum i To: wern, och att hon med sina niecer en gång under uppsigt hade fått göra dem ett besök. Men i hufwudsaken kunde hon icke werka något. Wisserligen gafs det wid hofwet liksom i statsrådet twenne partier, af hwilka det ena afskydde det hittills följda blodiga systemet, men det wille att blott folket skulle skonas, men anförarne, fom wid upprorets början wäl wisste hwad de wågade, skulle ftraffas. Samma åsiagt delades äfwen af ten stora underföfnins8-fommisfionen och man bade ide något skäl att hoppas, att den denna gång skulle göra ett undantag från regeln. På detta fätt förflöto tre weckor i en fortfarande ångeft och spänning. Den gamla grefwinnan hade blifwit mager som ett skelett och hennes ögon lågo diupt in i sina hålor. Under hela denna tid hade man ej fett henne le! Ånnu mera angripna sågo hennes niecer ut, tes inhöljdt i ett sorgflor. I hela London talade man blott om de twenne olydliga fröknarna och alla kände medlidande med dem; men ingen kunde hjelpa dem, då dens hjerta, fom allena kunde rädda, blef hårdt och obewekligt såsom tips pan. En afton sutto de tre damerna helt allena i ett af sina rum och samtalade såsom alltid om de begge fångarne. Då anmältes lorderne Derby och Kinton. Yndtligen wisar fig något hopp, min dyra lady Nefby, ropade lord Binton wid sitt inträde i salongen, ocy wi mår ste gripa tillfället i flykten. Börjar kommissionen betrakata saken ur en mildare fynpunft? frågade lady Nessby. Nej, domstolens ledamöter hysa ännu alltid samma åsigt: mildhet emot de förförda och stränghet emot förförarne. Men ett annat fall har inträdt och edra niecer måste i morgon göra fin uppmattnina hos prinsessan af Waleg. På det att denna skall bedja fonuns gen om nåd? fade den gamla ladyn skakande på hufwudet. Ni wet ju, att prinsessan redan af fri wilja har försökt det; men att konungen med strånghet afslog hennes bön och sade, att han icke wille ingripa i rättwisans gång. Wi weta det, fade nu lorden af Derby. Men donstolens dom är att wänta i morgon och det finns intet twifwel om huru den utfaller. Den lyder på röd, skreko de begge unga damerna, i det de af fafa hoppade högt upp från fina platfer. Tylt, Derbv), fade lord Binton, pifmande fin wän en wink. Du war nås