till för dem alla. Huru längtansfullt wäntar hon icke på att mannen skall komma hem, för att lemna pengar till hans, samt hela familjens underhåll. Dock, hur gäckad blir hon icke, då hon får se att han styr sina steg till krogen, i sällskap med andra supbröder, och, fan fe intill sista skillingen, förstör hwad han med swett och möda under weckan förtjenat, icke tönkande på, att hans maka med flera små barn fitta hemma huns grande, ide wetande hwad hon skall få en bit bröd till qwällen åt sig och de sina. Han kommer wisserligen hem, men i hwilket tillstånd? Redlös och stapplande, utbristande i skällsord och fwordomar, och kanske äfwen med hugg och slag, då den arma qwinnan wågar att förebrå honom hans omensklighet och beteende, men detta hör han icke, utan fortfar med owäsendet tills han ändtligen somnar med — en swordom på läpparne. Jcke är han, vå han mwaknar efter gårdagens grundliga rus, nykter. Nej, ångorna sitta ännu qwar i hufwudet; han är tod så redig, att han, om han ide allaredan är hems fallen under förbannelsen, med å ngrens frätande gam på samwetet öfwertänker gårdagens sus; men denna straffande röst förklingar snart, och han begynner äter längta efter ven förrerfliga drycken, då den sista skärfwen måste gå samma wäg fom de föregående. På tetta sätt börjar han söndagen, glömmande, att den är gjord för att höra och läsa Guds ord. Månne drinkaren någon gång har öfmers tänkt söndagens rätta anwändande? Jag tror tet knappast. Men om någon gång en tanke derom inträngt hos honom, få bar den snart dunstat bort. Hwad win: ner han wäl på detta lif? Ingenting annat än fattigdom och elände. Kane hända att han också fortfor på detta fått de första dagarne, ja, kanske halfwa mecfan, och, när han då åänrttligen börjar sitt arbete, är han tung och däsig, så att arbetet ej fan aå lika bra fom om han nyktert och anständigt börjat sitt arbete på måndagen. På detta sätt minskas förtjensten, han kommer i skuld, samt mäste till slut sälja det tilla han och hans maka egt. Wore det då icke bättre att bortlägga ven förderfliaa drycken, fom ändå till slut förderfwar både kropp och själ och i stället anwända dessa penningar till föda och kläder åt sig sjelf och vem fom borde ligga hand hjerta närmast. Sä tert är att det skalle snart wisa fia att detta sättet wore tet bästa att blifwa bergad och förnöjd. Lyckliga de, fom bortlägga det fördverjliga niftet! de skola med tiven finna att de icke förlorat på bytet. Den idoges hem. Hwad frid och tresnad sinns i den idoges bo, Ty han har byggt på Gud sitt fas sta hopp, fin tro. Låt oss un fom hastigast tasta en blid in i den idoges hem. Hwad finna wi der? Jo, en motsats till det föregående, ty der råder ordnina och snyaghet; fill: bet och frid finnas ver, hwiltet man för gäfwes sött i drinkarens hem. Blott i arbetsamhetens hem finnas fann glädie och frid. Med buru aladt hjerta går ide mannen på lördags-qwällen hem till de fina med de förtjenade penningarne, äter fin aftonmåltid, samt, med en af tonbön, tackande Gud för helsan och för det goda han gifwit honom, somnar lugnt AM 2 6.. A af KRA KIKA