lamod i ännu några dagar, tid dess Sad sarne ha aftågat. Hon begaf fig nu till köket, fom låg i en helt annan del af byggnaden, och utwalde någon fall mat, jemte ett par flastor win, fom hon lät glida ned ific forna på fin kappa. Derefter gick hon widare, men ide samma wäg, fom hon hade kommit, utan till det ftora palles riet, mid hwilkets slut hennes aflidne mans sängkammare låg. Hon öppnade dörren och owilkorligen lyste hon rundt omkring med sitt ljus. Allt stod icke i samma ordning, fom förr, och ifynnerbet tyckte hon, att ren stora sängens förhängen hade blifwit berörda af främs mande händer. Här fer man fpåren af polisunderfökningen, mumlade hon wred; men, tillade hon hånfullt, de funno ingenting! Med fasta steg aid hon fram til altaret och öppnade, såsom wi en gång ha bestrifwit, ingången till den hemliga gån gen. Redan utsträckte hon handen, för att tryda på spikhufwudet, få att en bro skulle bilda sig öfwer afgrunden, då hörde hon plötsliat tysta steg och kände fia, innan hon fick tid att fe fia om, aripen bakifrån och med wåld kaftad åt sidan. Det har Iydfats! jublade en hed röst, hwilken uppfyllde den gamla damen med fasa. Hon wände sig em och framför henne stod Alick Campbell, fom bon hade trott wara många mil derifrån. Grefwin: nans knän nekade henne fin tjenft, ben nes ögon stirrade, hon stod ber, en för: kroppsligad bild af fasan. Min dyra tante, hwad säger ni nu?