Ordf.: Såå, nå svara nu förnuftigt: Andersson har lärt i målareyrket? Andersson: Jaha, lärt hos Lindberg och sedan för resten knogat omkring öfverallt i Sverige och Norge samt slitits med fattigdom och liktornar af bara knäfveln. Ordf.: Nu börjar han igen med sitt prat. Säg mig hvar har Andersson arbetat? Andersson: Lite hvarstans. En gesäll har ingen varaktig stad här i verlden; han är hemma öfverallt och ingenstädes, och förtjenar han en tolfskilling, så valsar den, som ett intet. Usch, hvad det går, om man också icke har andra fortskaffnipgsmedel, än apostlahästarne med gamla hasor på. Ordf.: Den karlen få vi ingen reda på, utan skola vi reqvirera hit hans prestbetyg Andersson: Mitt prestbetyg? Det innehåller just ingenting, men min gesällbok och mina papper, se det kan vara någonting för herrarne att studera, deri får man se huru en fattig gesäll får traska verldn omkring. Ordf.: Du har varit full i förra veckan. Andersson (lifligt): Full som en spruta, hr lagman, men dock städad Ordf.: Jo, jag tackar, du har fört oljud och förolämpat förbigående fruntimmer. Andersson: Oljud! det var förskräckligt, får man då inte sjunga en liten stump, då man är något poetisk utaf sig och då ... Ordf.: Det förstås men hur hvar det med förolämpningen? Andersson: Det går jag inte in på; der kom en vacker mamsell, som hade ett så rasande tycke af min fästmö i Göteborg . . . Min sastmö, sa jag, jo jag tackar, hon tog en snickare i stället och gaf mig korgen. Snickaren förstod konsten att hyfla till sig den satungens hjerta, han, men hon hade en liten kil med mig förut . . . Ordf.: Du förolämpade mamsellen? Andersson: Nej, jag tog henne om lifvet och frågade, om hon ville bli min .. Vet hut; sa hon. Mjukis, sa jag och bockade mig. Det var allt. Ordf.: Begriper han inte, att det är oanständigt att sålunda antasta folk. Andersson: Nå ja, men kan det icke ursägtas? Jag har alltid hyst så varma sympatier för det täcka könet, att jag icke rår förett. Jag har varit en sädander fruntimmerskarl och haft mina trefliga äfventyr under mina vandringar, om jag får lof, men icke rår jag för, att jag blifvit af en mild försyn begåfvad med fördelar, som äro i fruntimrens tycke . .. i Ordf. (häftigt afbrytande): Den der mannen få vi låta undersöka af läkare; han är icke riktigt klok. Andersson (morskt): Eller om jag skulle undersöka läkaren? Ordf.: Akta sig, Andersson! Andersson: Andersson moltiger, hr domare; han har lärt sig det och har en smula folkvett. Andersson är en schangtil karl, fastän fattig, som en kyrkrätta. Ordf.: Det tror jag nog, men visa det också. Andersson: Jaha, att jag är fattig, det syns nog: se på remnorna i min gamla rock, ett arf af bror min, mina spräckta byxor sedan, samt hasorna, genom hvilka tårna sticka ut. För närmare upplysningars vinnande angående Andersson, uppsköts målet till en annan dag, då Andersson, skall återkomma. Andersson strök på hasorna samt sade farväl till domstolen, — Vi se hvarandra åter, herr lagman. — Ja, du kommer, som sagdt är. — Tjenare, . . . hvar har jag min rensel? — Ute i förmaket, — upplyste en