— En lustresa. I Nerikes Allehanda läses: Per Auguft Andersson, en företags fom smålänning från Kalmar län, hwillen tidtals idkat småhandel i bygden, war nat ten till söndagen d. 4. Aug. ute och ftröfmade i det feta Östergötland. Bäst fom han git der och larfwade i Kettilstads focfen, fick han se en häst, och det föll Honom in, att det kunde wara trefligare att rida, än att gå. Följaktligen löfte han häften, satte fig upp och trafwade muntert åftad. Kom han så in i Grebo socken och blef der warse en wagn, som tycktes wara enlom gjord för honom och hans häst. Att rida blef tröttsamt på längd täntte Andersson; jag tror jag åker — sad gasen, när räfwen for af med henne. Andersson satte häften för wagnen och reste in till Vinkö: ping; men der syntes honom mindre lämp: ligt att dröja. Han for alltså oförtöfwadt widare, besötte som hastigast städerna Stez ninge, Motala och Askerfund, fick då smat på Nerite och styrde kosan längre mot nors den. På måndags förmiddag raftade han i Säbylundsalleen. Der träffade han en skrifware från Nora, wid namn Carl Petz tersson, fom mar ute och gick. Att Ans dersson och Pettersson skulle känna en wiss dragning till hwarandra, inses lätt, och som Pettersson i ett fall åtminstone på minde om forporalen N:o 7 Standar ithy att han hade ingen sko på ena foten, den andra foten likaså war bar — ötades deraf Anderssons medlänsla och han bjöd fam raten att fitta upp oc) åfa. Wåra vaga bonder ämnade fig till Orebro; men det föll dem in att på färden dit taga den lilla omwägen genom Mosås, Törfjö, Atterfta och Almbro, på hwiltet sistnämnda ställe Andersson, såsom wan affärsman, salde en llocka till reskassans förstartande. Sedan detta skett, war man tlar att gästa Ore bro. Besötet blef dock tnapphändigt. Man upphandlade något matwaror och ett förswarligt bränwinsförråd samt begaf fig wi dare norrut åt Hofstasidan. Dett war nu Mandags afton d. 5 Augusti. Pa haljte annat dygn hade Andersson tillryggalagt denna betydliga wäglängd med samma häst. I en vacke wid wagen unnade man fig ro. Med strytande aptit förtardes de nys köpta warorna, hwarwid Anderssor flitigt drack Pettersson till, medan denne å sin sida skoltade illistigt. Han hade fatt del af Anderssons hemlighet och beslöt förråda fin wälgörare. Detta blef ej heller swårt. Snart war Andersson död-full, hwarefter Pettersson lade upp honom i wagnen, spände Brunte för oc) wände åter till Srebro. Hästen war uttröttad och måste af Pettersson ledas. Wal intommen till staden framemot natten, stötte Petters jon på patrullerande polis, fom antasftade honom och fatte föga tro till hans angifwelse mot den medwetslöse tamraten för hästtjufnad. Ni tyckas mig just wara lita goda tålsupare, menade rättwisans tjenare och tog dem båda, jemte häst och wagn, i förwar. Följande eftermiddag, sedan Andersson omsider hunnit nyttra till, defände han sina äfwentyr, och Pettersson blef fri. Eftertelegraferade, installde fig egarne till häst och wagn samt fingo dem åter. Se dan Anderssons fast otroliga historia fålunda befunnits i hufwudsat riktig, får han sjelf fri resa tillbata till Östergöthland för Yo tid na tin an pa ut slo och hö ga tet spi ut! son ger tor no till der ska ho un lej in ne sto Gi we Di frå fat ha fur sar mi tar stö far ne dö mi illc wä af bre O Br pla led för här ska mif utk Lin dele bef för höj af pet nes nen ger na gur som