nade de begge systrarna ingen tid till glädjeutgjutelser. Med egna händer måste de duka borbet till aftonmåltiden, med egna händer framsätta stärkande miner, med eana händer bära maten in från köket. Ane nu hade de icke slutat dessa anordningar, förr än flyttingarne, wägledda af Allan Glencairn, inträdde. Framför Al lan gick en fmärt, knappast ur ynglins gaäldern kommen man, liten till mwärten samt märkwärdigt blet oc) mager. Man såg på honom, att bekymmer och umbäranden under många dagar warit hans följeslagare, ty redan hans drägt syntes ytterst wårdslösad och hans ögon lågo djupt insjunkna i sina hålor. Men detta oaktadt gick grefwinnan honom till mötes full af djup wördnad och ämnade böja ett knä för honom, Men den un: ge mannen räckte henne fina bägge händer och klara tårar rullade ur hang ögon. Tala kunde han icke för rörelse. Det war prins Carl Edward, Jakob VIll:s fon, densamme fom ännu för fjorton dagar seran hade hoppats att få uppstiga på Storbritanniens thron! Men grefwinnnan Nessby gjorde allt, för att lindra hans smärta, och för att han åtminstone för ögonblicket skulle glömma, att ban hade förlorat, för altid förtorat en krona! Snart sutto de fyra flyktingarne — de woro nemligen fyra, prins Carl Cd: ward, lairden af Glaschelles och Ulrik Crawford jemte Allan Glencairn — kring det vilt anrätttade bordet. Maten ångade, winet perlade och naturen gjorde fin rätt gällande! Det war ju den förfta ordentliga måltid, fom de till häljten förhungrade njöto efter fjorton förs skräckliga dagar!