rade det droppe. Så är det med ungdomen, ordade bon, utan twifwel för att völja fina känslor under ett låtsadt wredesutbrott. De springa alltid blindt i olyckan, om man också tio gånger har sagt dem, hwad som skall hända. Nu hafwa wi det; alla mina spådomar hafwa slagit in, och nu få de unga herrarne draga sig så gort de kunna ur sitt sjelföeredda bar, om de nemligen tillfälligswis funna fimma, hwilket hos de flesta icke är fallet. Naturligtwis strömmade Constances och och Ålices tårar ännu häftigare mid får bana ord och den gamla damen syntes inse, att hon warit något för sträng I fina ord. Gråt icke få väraktigt, utropade hon blidkande; tror ni då, att om man håller en jagt så skola genast alla djur blifwa skjutna? Nej twärt: om, hälften eller ännu mer fommer all: tid undan och derföre hoppas jag, att Allan och Ulrik blifwa räddade. Atmin: ftone, tillade hon fakta, will jaa göra mitt bälta, för att lindra deras öde, ty jag hoppas att Allan skall tänka på hwad jag har sagt honom om Kenneth den staxkes hwalf. Ånnu samma dag gaf hon befallning om att ordna allt till afresan till slottet Nessby, och låt icke afhålla sig från att utföra sitt beslut, genom hennes män ners inwändningar. ö Afresan egde alltså werkligen rum och några dagar sednare hade grefwinnan jemte hennes niecer inrättat fig få trefligt på deras gamla stamslott, fom det war möjligt under denna oroliga tid. Slottet försattes i ett ordentligt för: swarstillstånd och en del af clanens mar penkunniga manskap förordnades, att före något, lift en fuktig dagg rätta wakttjenst, ty grefwinnan wille, få som bon fade, wara herrskarinna på fin egendom. För öfrigt gif allt fin wan: liga gång och ladyns begge unga följer slagerskor märkte ingenting, fom kunde förundra dem, mer än att deras tante bebodde en annan flygel än förra gåns gen och att den förut aldrig besökta far longen, fom låg utanför den aflidne grefwens sängkammare, denna gång nytt jades till arbetsrum. Men detta tills skrefwo de ingen särskildt grund, utan blott en nyck af grefwinnan och wåpas de ide göra någon anmärkning dere öfwer. Omkring fjorton dagar kunde hafwa förflutit, sorgliga, tröstlösa dagar, ty i deras ensamhet erforo de ingenting om werlden. Hwarken om allan Glencairn, eller Ulrik Crawford, eller andra i upp: roret deltagande wänner hade den rins gaste underrättelse inlupit, och blott den nyhet hade Andre Moggens, intendenten, som hwarje dag red ut, för att inhämta underrättelser, medfört, att de icke ännu hade lyckats den kungliga regeringen, så högt pris den äfwen bade utsatt, att bemäftiga fia prins Carl Edward och hang anhängare. Dessutom hade han äfwen berättat, att hertigen af Cum berland nu hade inryckt i Skottland och med honom följde, säsom hans förtroa: naste adjutant, Alick Campbell, bortröfs maren af Alice, Glencairus dödsfiende! Det war redan temligen sent på af tonen då Andre Moggens meddelade detta! men i trots af detta hade de tre damerna numera ingen lust att gå till sängs, ty wissheten om, att Alick Campbell war den mannens förtrogne, hwilken man wanligtwis blott kallade för bödeln, war allt för wigtig, för att de icke slulle hafwa orsak till att råka i förskräckelse derför. Gud mare of: nådig i framtiden! suckade Alice, bopknäppande händerna. Mf honom allena funna wi i denna förskräckliga tid wänta hjelp! Flida, bed ide för of, fade tanten på sitt wanliga sträfwa sätt, ty mwiftola nog meta att bewara of; men bed för de stackars flyktingar fom i detta rysliga owäder irra omkring utan skydd, och lit wäl måste wara glada, om kölden och stormen äro de enda fiender, som de hafwa att strida emot. Winden stormade werkligen få fruft: tanswärdt, att slottet, så fast det äfwen war, tycktes darra, och haglen slogo så häftigt emot fenstren, att dessa kunde spricka sönder. Så sutto de nu en stund helt stilla, hwar och en sysselsatt med sina egna tankar, då hörde de alla tre på en gång ett buller i det närgränsade rummet — detsamma, som fordom af den aflidne grefwen hade nyttjats till sängkammare — och på samma gång öppnade sig den dit förande dörren. Syd och alla helgon, hwiskade Constance, blek fom döden, ty på tröskeln, syntes en man, hwilkens konturer woro swåra att igenkänna wid det swaga ljud skenet. Men en hade dvod gjort det och det war Alice. Alan, Alan, utropade hon jublande af glädje, och slingrade fi na armar omkring hans hals, under det han tryckte henne intill sitt bröst. Äfwen Constance hade sprungit upp och likaså den gamla grefwinnan Nessby; men den sistnämnda förlorade icke ett ögonblick sin själsnärwaro. Tyst, flitor, fade hon och hennes röst ljöd få sträng och myndig, att hon owilkorligen blef åtlydd. Tyft, forte satte hon ännu strängare än förut. PWJill ni då, att hela tjenstepersonalen skall blifwa wittnen? Allan, är du alle na? fortfor hon derefter, wänd till den nyss inkomne. Jag mwåpgade, swarade denne sakta, att i förlitande på edert ädelmod taga några wänner med mig till den fristad, fom ni har öppnat åt mig. vh han, är han med? frågade grefwinnan widare, i det hennes läppar darrade af wäntan. Syan är det, swarade Alan ännu lägre. Wi woro nära deran, att dö af hunger och elände. Eag anade det, hwiskade ladyn, att det skulle hända få. Gå för ett ögonblid tillbaka i fängfammaren, fortfor hon derefter högt, oM ni, flickor, fätten eder tillbaka på edra förra platser och arbeta åter få lugnt, fom om ingen ting hade händt. Allan och fröknarna lydde; men far dyn ringde, för att inkalla fin fame mariungfru Meg. Men, fade hon, då tammarjungfrun straxt derpå inträdde, med likziltig ton, lär det ännu eld i fpisten 2 Åq wisst, miladvy, swarade denna för: undrad. (Sodt, fortfor qrefwinnan. Kom nu närmare, Meg. Jag har hållit strängt efter dia och derföre har du lärt dig att tiga. Fråga mig alltså ide hwarför, utan gör noga hwad jag befaller dig. Du skall ögonblickligen flida samtliga tjenarne till sängs och fe efter, att dens na befallning blir åtlydd. På samma ång tillsäger du Andrs Moggens, min intendent, att genast infinna sig här, och då du har gjort detta få lägg friskt med