alle wero tillstädes, heter det: Förutom minnor od barn, af hwilka ingendera synes hafwa åtnjutit förmånen af att rät: nas till moenniskornas antal. När det nu så förhöll sig island judarna, som woro en bildad sollsan, och det i en så långt framstriden tidsålder fom -did fviftendomens början, hur skulle det då ide warit längre tilloata i mera barbariska tider? Wi tunna göra oss en öreställning om, hurn det tillgick i allmänhet, då wi läsa om den fromme fader Abraham. gamla testamentets dygdemönster, att han af bus strun låt falla j sig berre, och ännu mera af havs omenskt lina förfarande med den mwärnsz löfa tjensteeqwinnan oc hennes barn, om witlet han efter wärt begrepp stolat taga wård, jå mvelet mer fom det war hans eget. Se wi of omfring utom friftenheten, så lerwer awinnnan allestädes i slafweri. Hon rälnas till husets lösörepersedlar, med hwilka man ton förjsara efter behag. Man eger manga skriftliga underrättels fer om det tyranni, fom bland de milda follstammarne utöfwas mot den wärnlösa qwinnan, och till dessa slulle wi kunna lägga en och annan hemsk berättelse af mar landsman, den widtbereste elefantjäs garen irgeniören Wahlberg, som lefwat många år i ret inre of Afrila. När det någongång Iodades fö upp hans wanligen tillflutna språllada, hade han nemligen ätskilliat att förtälia om det slafweri, som med mild gromhet föröfwades bland faffrerna i Sydasrila, der han ofta under sina jagter tagit nattavarter bland nagon familj, fom lägrat fia omkring en eld och ter han hast godt tillfälle att bremen deras hemseder samt den husaga, Jom al den härda busbonden utöfwades. Dennes fött att straffa någon af de många bu strnina, fom ör tillfället rålat falla i egunst, befmo vitalt deruti, att han i mwres desmod ryck brand ur elden och stötte glöda inda mot offrets nakna kropy, der den bölls qwor HUS ett fort djupt brännfår vpplom, utan att den arma mas relsen wågade funfta ett ord, eller röra fig ur fläcken, hwiltet hade kunnat kosta henne lifnct. Så går det också till i ner eller mindre mån ämm i dog, ide allenast ibsand de wilda sollstammarra, utan tillochmed aflefzädes der Ifriftendomens ande icke hunnit förmilöra den djuviffa råheten hos dem, som malten hafwa. Wända mi sedan om wåra blickar till sieljwa fristenheten, så synes det gått längt om innan männerna, der sa såawelsens herrar, som sii! ita lagarna, wel tot tillerlänna qwinnan fullt nensitiga :ättigheter såsom att råda öswer sitt, tt förförja sig med det hon tan uträtta o. s. w. Ösfwer sitt hjerta anjcs hon wisst icke muren att rada. Den saten tycker man förftås bättre, ide blott af jar och mor, hwaruti det finnes någon reson, utan äfwen af gamla utlefwade farfar och mormor samt än längre bort i stägten ibland tanterna om det få beAtt untidens lagstiftning ändtligen bör: jat lossa på te onaturliga banden och gifwit qwinnan frft :enskliga rättigheter, sädana naturen ar sifat henne dem i far miljen oc jambåltet, är en glädjande före teelse: men fom det rätta wanligen först bittas pu, fedan man bröfivat vtterligheterna åt ömse båll, få synes äfwen frå aan om qwinnans beftämmelse och i följe deraf äfwen frågan om hennes uppfostran börja komma alldeles på willospår, ty om man jörr uctat owinnan rättighet att, som menniseg betrastad, anses för mans nens life, få synes man ru för tiden war ra hugad att förilara henne wara mans rens fulllom iga lite, d. w. s. af Slavar ren ämnad till samma wärf ech bestyr, ehurn erfarenheten om deras olika natur, båg, fallenhet och förmåga bes:ämdt förnetar detta. Ått det finnes manliga qwinner lifar 3