Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1867, sida 3

käppar eller hetsare hundarne på dem, såsom warande tjufwar och röfware! Så måste de natt och rag wistas i det fria, ehuru det war mirt i wintern, och de fingo icke en gåna, äfwen sedan de hade lemnat Englands gräns bakom fin, äta jig mätta, få att ide få få of dem dogo af hunger och elände. Om det äfwen lyckades någon bland bem att uppnå skottska gränsen, få woro be derföre ännu ide i säkerhet. Wisserligen wågare de här räkna på medlidande och äfwen på werksamt deltagande af fina landsmän, men hertigen af Cumberland ryckte i ilmarscher framåt och man wisste om honom, att ban hade bes slutat, att statuera ett exempel på rebels lerna, och ide allenast på clancheferna, utan äfwen på sjelfwa clanen (ehuru denna till största delen war så beroende af sin laird att den icke wågade göra annat än hwad han befallte). Man wisste om honom, att han wille för ewigt fördrifwa all lust till uppror ur Skottarne och bland dem åstadkomma ett luan, fom slulle hafwa likhet med en tyrtos gårdg. Således kunde hwar och en, som hade tagit vel i upproret, med bestämdhet förutsäga, hwilken Tott, fom wäntade honom, ifall han blefwe fången, och de förnäma tänkte derföre icke på något annat, än huru de skulle funna undkomma öfwer kanalen till Frantrite, under det de ringa och fattiga flydde till norden i förhoppning, att i högs bergens otillgängliga pass sinna en fär ter, om äfwen hård och obeqwåmlig illflyktsort. (Forts.)