Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1867, sida 2

Matt fritt låta of draga härifrån, utan att ni lägaer det ringaste hinder i mär gen derför? uMadame, swarade Allan med stort eftertryck,om jag också ide känner edert namn, så inser jag likwäl, att ni icke har en ringa ställning i det menskliga samhället. Kanske skulle mången söka att draga fördel af en fåran händelse; men min herre och konung för icke krig emot qwinnor, utan mot männer och derföre, madame, res med Gud. Men om det i er närwaro skulle någon gång talas om Skottarne och det skulle falla någon in att falla dem för tjufwar och röfs ware, få hoppas jag, att ni nu har fått en bättre tanke om dem Min Gud, min Gud, utropade nu damen med öfwerströmmande känslor, huru oartigt, ja huru dåraktigt har jag ide bemött eder, jag, fom har edert ädels mod att tada för få oändligt mydet! Ah, ni wet ide, huru ädelmodig ni är! Men låt mig åtminstone få weta edert namn, få att jag må innefluta vet i mitt hjerta. Min fon, förena dina böner med mina, ty mig allena fan deras upp fyllande kanske ölifwa förnefadt. Jag beter Allan Glencairn, swarade den tilltalade lugnt. Allan Ölencairn, hwiskade damen. MWovrig, aldrig skall jag glömma detta namn och kanske kommer det en gång en tiv, då jag blir i stånd att lemna eder bewis derpå. Dh jag skall också ide alömma hos nom, utropade den unae gossen, damens jon, och jag skall få ofta berätta farfar om honom, att äfven han ide stall Töm na honom. . Så åtskildes de. Men ofta tänkte Allan på händelsen, ty ret wille ide gå