andrag. ottets innewånare intogos af förfä wid underrättelsen om Swensla hä antågande. Man packade in fina dyr er och beredde sig till flytt. Endaft sielf, fom ide tillhörde konung Mus parti, utan önskade en inhemsk for sade sig förwissad, att man utan unde inwänta lung Carl, fom uppe Stanislanpå thronen och således befrämja Polens sjelsständighet. Man de sig, och satte allt i ordning för i bäfta fatt emottaga den länge frutgästen. Under det godsets egare och samilj stodo i sönstret för att se de ande, galopperade twenne unga offiin på gården. De syntes dock alltz ufligt llädda, för att wara lungliga anter. Men knappt hade de hoppat ästarne, förrän de sprungo uppför trappan, od) kastellanen anmälde dem öreträde hos slottsherren, hwarpå de des. Ar ni flottets egare, frågade t den yngre officern, på tyska. Ia, önstar ni? ... genmälde grefwen. god och wisa mig de för kungen beftämumn, fortfor officern. Mitt Hela hus till hans maj:ts tjenst, jwarade flottis n. Qungen behöfwer blott ett rum, e officern, 7men jag utber mig twenör fansliet, samt rum för konungens trar och adjutanter. Far god nråtta allt efter behag — fade flottsn — men låt mig meta när wi ja a hans maj:t, på det jag med de mina unna emottaga honom i porten. — har redan emottagit honom, swarade e den unge officern. Li stodo fom förstenade, der Hår Onjuchowskas berättelse. 7Det är fåge jag honom ännu framför mia, e försträcklige lbonung, om hwillen man vit få många böcker. Tre dagar hade tillfälle att oupphörligt betrafta ho: Han, fom satte heta werlden i bäfs war mild fom ett lanm oc) blyg en muna. — Hon berättar widare, ministrarne med följe anlände i twå vagnar och twå kalescher. Man uns ttade fig om, hwilla rätter hans maj:t de till middag, hwartill hans fam jenare (möjligtwis den belante Tafz karen Hultman swarade: grönsaker, it, persitja, frulter och willbräd, samt dryck watten. På frågan, sör hur ga den lungliga taffeln skulle dukas, ades, att hans maj:t wille spisa wid ljetaffeln. Han åt med god aptit, nerhet wmildfwins-hufnd, förtärde myc: bröd, och fade wärdinnan en artighet hennes goda frukter. Med wärden tahan om landets ställning, och yttrade triget fnart more flut samt att han ades, det Polen under den ädle Staus stulle winna ersättning för allt hwad idit. Wärden hade inbjudit tre Swenz generaler till bordet, hwilla plägade tappert, berömde winerna, och wisade helt obeswärade af lungens närwaro. ne lät sedan förstå, att han warit myc nöjd med undfägnaden, men önskade de kommande dagarne endast fyra rät och att middagen ej slulle räcka längre en fjerdedels timma. Till aftonen för: e han blott ett glas mjölk med ett e bröd och salt. Hela förmiddagen satt wid strifbordet och skref bref, som afwo med Mmriver till Swerige. Efter dagen gick han med någon ar mint rne i trädgården. Wid afresan ffäntte wärden en dyrbar Gulddosa, med nchiffer i diamanter, oc lät betala allt d fom lemnats till folkets och båftarunderhåll. Då wi erjoro Carls olycka mid Pul: — slutar Pana Onjuchowska — bes ade wi honom af allt hjerta, och hop: ss alltid att han fuart fönlle besegra gången, men då wi emottogo, tidnin: om hans död, brusto wi alla i tärardon sag senare, afmen i fitt föräldra: , Carie sruttanswärde motständarc. ven, — en frarft bygd, skön iman, med blict, glad och skamtande med de unga atimmerna, — men, tillägger hon, 1 blygsamme, tankfulle Carl behagade dock mera. Den J4-äriga tranan. 23 Fristineholm, beläget I mil från misshagat henne, genom en grind gått in i trädgården, har hon kunnat gå dere utanför och posta i timtal, för att få det nöjet att med ett urfinnigt anfall gifwa luft åt fin ilska. Den enda, för hwilken hon mwifat någon tillgifwenhet, är hennes matmoder, och henne är hon också trogen fom en hund. Sin plädje uttrycker hon då genom ett slags vant, som är rätt lustig att åse; hon flyger öfwer gården i full fart, gör få en pi ruett och kommer tillbaka, för att under många krumbugter och fmå hopp liksom fägna fin matmor. Hennes gång är mycket aravitetisk och afmätt; när hon går och funderar på ett anfall, klifwer hon af och an med bortwändt hufwud och närmar sig omärkligen, tills hon som en blixt anfaller och ger ett dugtigt nyp. Hennes föra består mest of bröd och pos tutie, men annarg äter hon nästan hwad belst hon får; hennes stora nöje är att om wåren plocka upp hwad som nyligen blifwit fatt; äfwenså ninter hon af att stå i ån och plaska med näbben i watt: net. Wår och böst, när tranorna flytta är hen orolig och swarar på deras skrik. Några gånger har hon fått ett par fame rater till fig wid ån, men de hafwa snart öfwergifwit henne. Hennes skrik är skarpt och obehagligt samt låter alltid höra fig då klockan flår, när det ringer till ar: bete eller då hon blir retad. Hvarjehandas. Största delen af de geografiska och historiska böcker, som begagnas i de offentliga skolorna i Förenta Staterna påstå, att det amerikanska folket är den största nation i verlden och att dess territorium sträcker sig öfver hela kontinenten. En i satiren tidigt utbildad skolgosse gaf en gång följande svar åt en lärare, som frågade honom, hvilka unionens gränser voro: I norr begränsas den af polen, i söder af evigheten, i öster af den uppgående solen och i vester af den yttersta domen. — Denna gosse erhöll för sitt svar ett särskidt hederspris som genast stiftades för hans räkning. — En dalkarl oqvädade sin länsman och blef åtalad vid häradsrätten. Vid dombordet uppstod följande dialog: Domaren: Erkänner ni (en human domare tilltalar aldrig någon part med ordet du) att ni oqvädat länsman? Dalkarlen: Ja, bevara mej, nådig domare, det gjorde jag Domaren kallade ni hund?? Dalkarlen: Ja, nådig domare! det gjorde jag visst, och sedan kallade jag honom för skojare också. Domaren: Ni kallade honom ju äfven för tjuf? Dalkarlen: — I det Mohriska badhusat vid Warberg inträffade häromdagen en händelse, men som ingen varit elak att anse som en tanke. Professor X., en lärd men mycket tankspridd herre, gjorde, hvad ofta nog händer personer som mera lefva i den inre än den yttre åskådningens verld, ett misstag på höger och venster, hvarigenom han kom in i damernas i stället för herrarnas badafdelning. Slumpen, påpasslig litet emellanåt att skapa de dödlige förargelser, hade ställt så till att badmadamen för några ögonblick aflägsnat sig. Vår lärde mötte således inga hinder, utan började helt lugnt sin badtoilett till stor förskräckelse för de öfverraskade damerna, som förstummade af häpnad icke vågade yttra ett ord, hvar och en gömmande sig i sin vrå Ändtligen efter några minuter — långa som evigheter för det täcka könet — kom den efterlängtade badmadamen och, ehurn ingen engel och ej heller försedd med ett bart huggande evärd, ryckte hon ögonblickligen professorn ur sina penster och från badsumpens förderfiiga rand. Man berättar att då professorn nalkades badbassinen, befunno sig två fruntimmer i Aa p y 2 Synen uf den honom fäNej, kors, det glömde nsamma, hvilka vid am Am mm ö ES mA