ande lilla soggranna finner sig loch om omringa illfälle att de Allan Hertis tt få der inga fig. ll hälften n leende, n frimilc ide då en dt till oss, om håller arade Als hertigen, ing gruns 1, tt wi lska fpiot. Men sia få, få tigen fås ang höga iga inflyrklokhet, r, öfver: fina ins derefter aretrupp n af sitt nom; ty halftimz r och dolt gade han fig sjelf i bondens kläder, i den mörka aftonen in i staden och erfor på detta sätt alt, hwad han någonsin kunde öns ffa att få weta. Den stora fabrifgftaden Manchester war werkligen utan förswar, och skulle äfwen blifwa det, då den ide egde några fästningswerk och den kungliga avmen låg tolf timmars wäg derifrån. Borgerskapet wille, få litet jas kobitiskt sinnade de än woro, friwilligt öfwerlemna stadens nycklar åt pretendenten, för att derinenom undgå en stor brandskatt eller åtminstone en plundring. Så mycket erfor Allan i de tre eller föra wärdshus, i hwilka han, förlitande sig på sin förklädnad, hade inträdt och bet återstod honom alltså endast att utföra sitt andra uppdrag. Men häri skulle likwäl lyckan mindre gynna honom. Chatsworths slott och part, hertigens af Devonschire residens, låg omkring tio engelska mil aflägsnadt ifrån Manchester och en då för tiden temligen wäl underhållen wäg förde dit; tolf engelska mit bakom Chatsworth utbredde fig parten omkring Buxtonhills flott (hwillet, får som wi weta, tillhörde prinsessan af Wales och wanligtwis beboddes af henne,) och då för tiden wisade fig mwederbörandes lojalitet framför alt deri, att man höll wägarne till dylika herrffapsegendos mar i godt stånd. Afständet emellan Manchester oc Chatsworth tilleyggalas des alltså på en jemnförelsewis ganska kort tid ech det kunde wara midnatt, då truppen sprängde fram öfwer byn Chapeslenlefriths ojemna stenläganingar. Djup tystnad herrskade öfwerallt och i intet hus brann mera något ljus. Blott en ensam man med en lanterna mötte dem. Det war nattwäktaren. Allan Glencairn anhöll och utfrågade honom. Men hans swar wisade honom, att rivten, fås som han redan förut hade förmodat, warit utan ändamål. Jag har med egna ögon fett, fade mannen darrande af förskräckelse, huru hertigen i en fyrspänd täckwagn för fyra timmar sedan for bort på wägen till Nottingham. Wid denna utsago blef Han, men Al lan Glencairn wille med egna ögon öfwertyga fig om han hade talat sanning och — framåt gick det i hwinande gar lopp till det blott tio minuter aflägsna Chatsworth. På ett ögonblick war man wid slottet. Men — det förhöll fig werts ligen få, fom nattwäktaren i Ehapelenlefrith hade berättat; hertigen hade för mer än fyra timmar sedan afrest och måste redan hafwa uppnått Nottigham. På att förfölja honom war således icke att tänfa och derföre beslöt Allan, att få snart folket och hästarne fått hemta sig, återwända till skottska lägret. Klockan kunde wara omkriug ett på natten då han uppbröt ifrån Chatsworth, och han walde nu en för honom wäl be fant genare wäg, som ett siycke gick fram på wägen til Buxtonhill od) derefter wek af till wenster. Längsamt; ty han hade nu ingen särskildt anledning att skynda och hästarne woro redan nog ut: tröttade, red han widare med sitt mans skap; då hörde han plötsligt på tort af stånd framför sig skott. War fienden i närheten och hölls här en skärmytsling? få frågade han fig; men han hade redan beslutat hwad han skulle göra. BFraomåt igalopp! kommenderade han, och med windens hastighet gick det framåt på wägen. Inom några ögonblick hade han uppnått platsen, hwarifrån skotten hade hörts, och en märkwärdig anblick erbjöd sig nu för honom. Midt på wägen, till hälften twärs öfwer den stod en stor rede wagn, sådan fom då för tiden brukades af förnäma personer. Wagnen war förs spänd med fyra hästar och hade urfprungs ligen körts af twenne postiljoner, under det några beridna betjenter hade följt bredwid. Men af postiljonerna syntes widt och bredt ingenting mer — de hade utan twifwel räddat sig genom flykten — och af betjenterna lag en skjuten ige nom bröstet död på platsen. Deremot hölls wagnen omringad af tio eller tolf bewäpnade ryttare och ett par andra woro sysselsatta med att öppna mwagnåz dörren, för att nödga de i wagnen bes fintliga refande att ftiga ur. Alan Glencairn öfwertygade fig ger naft om, att det här war fråga om ett öfwerfall eller rättare röfweri, men likaså klart mar det honom äfwen ifrår första ögonblicket, att röfwarne ide woro nä gra manliga banditer, tt de woro icke allenast utmärkt wäl bewäpnade och bes ridna, utan de hade till en del äfwen swärtat sina ansigten, synbarligen för att ide blifwa igenkända. Men hwad fom mest förundrade honom war, att de alla utan undantag buro skettsk drägt, fom om de woro en del af hans egen tår. Det sista gjorde ait han en stund ftudsade, men äfwen blott en stund, ty om folket warit af prinsregentens garde, hwarföre hade de då behöft swärta fina ansigten? Röfwarne woro så fördjupade i sitt arbete, att de ide förnummo annaltan: det af Alan Glencairn och hans folk, förr än dessa woro dem ända inpå lif: met, Men naturligtwis wände de fig emot de nyss ankomna och de ibland dem, ffar a någ För tio