hållandet mellan de styrande och de ftyrs da (bifall). Lyrnaren är i wåra bagar ej längre en passiv och blind pligt (Hör! hör!). Lagen, regeringen, ben lagstiftande ftatåmaktens handlingar underställas genom tidningarne alla famhällsmedlemmarg bes dömande och upprätta nya band af ine tresse och wänskap mellan medborgarne och ven offentliga myndighet, under bwils fen de lefwa. Dessa band ge ny kraft åt samfundet och landets mördnadgmär: da institutioner (bifall). Pressen gör äfwen oss ffentliga män, mycket wärdefulla personliga tjenster, och man kan tryggt påstå, att dess fördelar äro af ett ofantligt wärde för medlem: marne af parlamentets båra kamrar, då man hör sig reda för de lyckliga föräns bringar, den låter deras Yttranden Une dergå under den korta tid, fom ligger emellan improvisationen och talens trydning i tidningen (munterhet). Jag befinner mig här på ett ömtåligt område, men jag påstår såsom förwisso sannt, att stenografens skicklighet aör de tal som hållas i parlamentet, betydligt bättre i afseende på grammatik, uttryc: lkets riktighet och logiska gång, i det han afklipper all onödig utbredning. Men förutom denna skuld stå wi i en ej mindre förbindelse hes, icke referens terna, utan skriftställarne i tidningarne. Jag erfänner öppet, att jag ej wet, huru wi skulle bete oss utan vem (gil ande). Deras uppmuntrande, deras beröm äro för oss af mycket stort wärde. De un: derstödja oss i behofwets och fvårigheternas stund. Men jag försäkrar eder, att hwad mig angår — och jag tror att alla de, som deraf haft någon erfarenhet, skola säga detsamma, som jag — jag sätter ett högre wärde på deras kritiska omdöme än på deras tadel (hör!). Föröfrigt, kritit eller tarel, hwem är den man, fom någonsin kan finna sia sårad? Om kritiken eller tadlet äro orättwisa, funna de ide skada, om ej ven, till hwilken de äro ställda, är beröfwar all karaktersstyrka (bör! hör!). Om de ceremot äro rättwisa, ar deras wärde eskattbart. De blifwa då en speael, i hwilken man upptäcker eller lär kähna hwad man annars alsria skulle fått weta. Derigenom lära wi merlen att ändra wåra fel, och undwika de begångna ir: ringarne, att göra wåra talanger, hwilka de än må wara, mera gaanelinga för wår ra medborgare, att uppfylla — jap säner icke mera fullständigt, utan mindre ofutlständiat — de swåra förpligtelser, som försynen pålagt oss. Hwar oc) en, fom strifwer i en tide ning och ifynnerhet i en wigtig och mice tet inflytelserik tidning, bar sig älant ett i alla afseenden swårt wärf. Ånnu mera, detta wärf har faror för honom sjelf wida mer än för den stora allmän: beten, på grund af det answar, fom han ständigt känner hwila på fia, unter det han skrifwer, ett answar, för hwilket han aldria har tid att göra sig reda, som härflyter från offentligbeten och hwilket wi fjelfwa ofta erfara under uppfyllanvet af wåra pliater. Korteligen, tidninadg-redakftörernag åtgöranden äro för of owärderliga. Sams fundet har dem att tacka för mycket, som förskaffar det unrerwisnina och framåts skritande. Men ingen är dem mera tack skyldig, än de, som å pressens sida äro föremål för en fri, uppriltig och till och med fiendtlia granskning. Det ligger mia personligen mycket om hjertat att få erkänna min skuld. Jag bar ej för afsigt att öfwertrifz wa, och jag tror mig ide hafwa öfjwers skattat pressens efantliga, oberäkneliga wigt i hwad fom rör samfundet i dess helhet (hör!). Det tillhör ide mig att minutiöst beteckna pressens moraliska far rakter sedan den tid, då den blef en ftorz matt i wårt land. Men efter hwad jag lärt känna, hyser jag den djupa öfver tygelsen, att presfen blifwit mera her derlig, mera uppriktig, mera wördsam R0 14