IX. Prinsessan af Wales. Vi äro nu nödsakade att föra läsaren till hofvet i London, på det han skall få lära känna alla trådarne i vår berättelse. Der gafs det, såsom vid nästan alla hof, tvänne stora partier, hvilka sökte att beröfva hvarandra allt inflytande på herrskaren, och för att uppnå detta mål icke försummade något tillfälle eller medel. I spetsen för det ena af dessa partier stod prinsessan af Wales och för det andra hertigen af Cumberland, och hoffolket, liksom statsmännen, ställde sig, allt efter som vinden blåste, än på den ena än på den andra sidan. Georg II (en då för tiden redan ålderstigen man, hvilken visserligen såg sträng nog ut, men likväl icke sällan i sina åsigter och handlingar vacklade obeslutsam hit och dit), hade nemligen år 1745 blott en enda lefvande son, hertigen af Cumberland, en man af några och trettio år, om hvilken måste tillstås, att han ej var så litet utrustad med förstånd, talent och energi, ehuru omvändt icke kan nekas, att det låg icke så litet hjertlöshet, äregirighet och grymhet i hans karakter. Hade han kommit upp på thronen, så hade engelska historien haft att berätta om en tyrann mer! Men tillfälligtvis hade Georg II haft ännu en son, prinsen af