Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1867, sida 2

dagstiden den 13 började man att gräfva löpgrafvar och anlägga batterier, hvarvid de högsta officerarne, såsom hertigen af Perth och lord Murray sjelfva lade handen, för att uppelda soldaterna. Den 14 var man färdig med de förberedande arbetena, hvilka de belägrade förgäfves sökt att hindra genom en liflig eld, och var färdig att skjuta bresch, då en hvit fana blef upphissad på muren och stadens myndigheter förklarade sig beredde attkapitulera. Natten emellan den 14 och 15 kom man öfverens om vilkoren, och den 15 på morgonen klockan 9 höll Carl Edvard med sin armå sitt intåg i Old-Englands gamla försvar emot Skottland. Det var ett högtidligt hjertgripande ögonblick, då den unge prinsen for genom det gamla kungaslottet i Carlisles höga porthvalf; men i trots deraf kunde han icke hindra sig ifrån att tänka på en af sina förfäder, den oskyldiga Maria, hvilken, då hon på samma sätt som han, vid Carlisle för första gången beträdde engelsk botten, på befallning af den förrädiska Elisabeth blef fängslad; skulle det vara ett förebud för honom sjelf? Men denna dags lycka förjagade snart alla sorgsna tankar, ty genom Carlisles eröfring hade Carl Edvards makt betydligt förstorat sig. Milisen i staden och garnisonen på citadellet måste aflemna sina vapen, hvilka kommo de nya rekryterna från höglandet så väl till pass. På citadellet fann man hopad en mängd af skatter, hvilka adelsmännen och de rika familjerna i trakten trott vara i säkerhet der. Nu tvekade äfven icke mera mången af dem, som ända tills nu varit obeslutsam, att ansluta sig till det segrande partiet och öppet förklara sig för Carl Edvard. Under den natt, som följde på denna lifliga och mödosamma dag, hade Ulrik Crawford att göra ronden på den sydliga vallen. Hans ledsagare voro en piket soldater, hvilka anfördes af samma sergeant, som deltagit i förstörandet af Lenlithgows torn. Plötsligt stannade sergeanten och visade på en gestalt, som såsom en skugga smög sig framför dem. Det är hans andes, hviskade han med en af förskräckelse darrande röst. vJag visste väl, att han icke skulle finna något lugn i sin rysliga grafo Hvad mumlar ni, sergeant?9 frågade Ulrik, förvånad seende på den gamle soldaten. Om jag icke hade sett er i elden, så skulle jag tänka, att ni är räddTyst! tyst! svarade sergeanten, som af ingen makt i verlden skulle hafva kunnat förmåtts att gå ifrån stället. Der är han redan åter. Ser ni derborta vid muren till höger?) Vid himlen, det är en menniska, som söker att dölja sigo, svarade Ulrik; valltså utan tvifvel en spion eller förrädare. Framåt, mitt folk, så att vi få tag i honom . Stilla! för Guds skull stilla b hviskade deremot sergeanten, fasthållande sin officer vid armen. Vill ni ränna midt i olyckan? Inser ni då icke, att det är en ande? vilken ande, karl? utropade Ulrik, i det han stötte tillbaka sergeanten. Iar ni blifvit galen? Det är Alick Campbells andes, svarade nu sergeanten, hållande händerna för ansigtet, ösamme Alick, som vi för fjorton dagar sedan innebrände i Lenlithgows torn.o Ett ögonblick studsade Ulrik, ty det gafs då för tiden icke många menniskor, hvilka helt och hållet voro befriade från tron på andar och spöken, och vi våga icke med bestämdhet påstå, att han tillhörde antalet af dessa få; men just i detta ögonblick föll månskenet på gestalten, om hvilken de hade talat, och Ulrik kunde nu med temlig klarhet urskilja honom. Så sannt jag lefver, skrek han, yhela hans gestalt, sådan som då han lefde. Mensp, tillade han straxt derpå med vild beslutsamhet, pvore det nu hans ande eller han sjelf, så måste vi söka att få honom i vårt våldOch han störtade bort så fort som hans fötter kunde bära honom. Men märkvärdigt, — så fort han började att springa, så gjorde äfven gestalter det, och nu visste Ulrik, att han hade att göra med en lefvande. Ser ni nuso, skrek han, Hatt detär en lefvande menniska, ty annars skulle han ej söka att undkomma oss. Framåt. sergeant, allt hvad tyget håller. Smyg ni er med tre man till höger, under det jag håller mig till den andra sidan. På detta sätt drifva vi honom bort till bastionen, hvarifrån han icke kan undkomma oss. Såsom hundar efter ett villebråd så ilade de framåt, och det lyckades dem verkligen att drifva den misstänkta gestalten in i bastionen. Vic ingången till mur-rundlen vände har sig om, och ännu en gång föll månskenet på honom. Det var verkliger och utan allt tvifvel Alick Campbell ty de kunde på hans panna se de röda ärret, genom hvilket han skiljdc sig ifrån andra. Ånnu ett par stef och Ulrik Crawford hade inkommit bastionen, under det nästan på samme tid sergeanten sprang fram från der andra sidan. Men derinne var inge Alick Campbell, eller något annat lef. vande väsende! Gestalten hade gjor sig fullkomligt osynlig! nser ni nu, att det var en ande? frågade sergeanten, som öfverfölls a sin förra rädsla. Nej, vid himlen, det var han sjelf