Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1867, sida 2

Såsom taladt ur min egen själo, utropade Ulrik Crawford; vlåt oss alltså genast begynnaBlott långsamto, svarade lairden af Lindsey. MHuru många af oss, tror ni väl, måste ej vid ett dylikt anfall dödas? Ungdomen är alltid rask att handla, men de äldre äro försigtigare, och dessutom är jag hans höghet ansvarig för hvarje soldat, som deltager i vår expedition. Mitt förslag afviker alltså något från edert, men förer desto säkrare till målet. Icke sannt, till höger om oss stå fem eller sex lider, stall och ekonomibyggnader, alla gamla träbaracker, som brinna som torrt ris? Skola vi antända dessa, för att dermed locka räfven ur kulan?9 utropade Ulrik skakande på hufvudet. WJag tviflar, att Alick låter fånga sig genom denna listo Det gör äfven jago, svarade lairden torrt, omen jag anhåller att icke blifva afbruten. Alltså står derborta fem eller sex gamla trähus, som till en del äro fyllda med hö, halm och dylika brännbara ämnen. Allt detta hö och halmen taga vi nu och hopa det omkring tornet. Och derefter? frågade Allan, hvilken började att begripa. yDerefter rifva vi barackernasn, fortfor den gamle lairden, och framsläpa spillrorna, för öfriga. Och . vOch dereft den af Glasch vi hela masse ålar. Vid hi betalas med I tornet är mas likväl hettan t ke kunna håll: de sig ut, så efter den andr Planen blef nast sökte me lighet. Under officerarne och radt omkring utgången, Sys: hälften med taga allt der jemte allt hva bara saker, 5 I början kun dradt, ty tor stilla. Men s ka hvarom d nade en regel före sysselsatt: nast blef af besvarad. Föt sidorna ej nå ena sidan va sagt, kolmörkt no de i torr räckligt skydd