Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1867, sida 2

med den gubben, hvilken icke vågade slå upp sina ögon; men före honom hade Allan lemnat salen. Damerna lät han lugnt gå bort; men då gubben ville lemna huset, blef han höfligt anmodad, att inträda i ett af de nedre rummen. Här hade församlat sig de af Allan Glencairn redan förut underrättade lairderne Glaschelles, Linton och Lindsay, och så fort gubben fick se de härvarandes allvarliga ansigten, började han att darra. Straxt derpå inträdde Ulrik Crawford och medförde bägaren, som nyss hade blifvit erbjuden åt prinsen. Nu stegrade sig den gamle mannens oro på ett nästan påfallande vis. Jag kan icke gissa, hvad herrarne kunna önska af migs7, sade han slutligen. Åhy, utropade Ulrik, ovi önska ingenting annat, än att ni sjelf utdricker innehållet af den bägare, som ni nyss ville att prinsen skulle tömma. Här, ni, töm bägaren och ögonblickligen är ni fri. Jag, jagos, stammade gubben, sjag dricker icke vin. : Men med denna undanflygt kom han icke derifrån. En sergeant jemte några handfasta soldater blef inkallad och dessa höllo honom fast, under det andra gjorde anstalter att sticka en tratt i hans mun och så ihälla vinet. Släpp mig, släpp migo, skrek han, tag försvarande sig såsom en vansinnig; oj ämna väl icke afsigtligen mörda mig?? I detta ögonblick inträdde en regementsläkare, efter hvilken man hade sändt bud, för att chemiskt undersöka vinet. Han tog bägaren i handen, för att gjuta innehållet i en öppen skål; men så fort han kastade en pröfvande biick derpå, upptäckte han en grönaktig bottensats, som utbredde en skarp lukt. Han gjorde officerarne med en stum vink uppmärksamma derpå, och lät genast hemta ett stycke färskt kött, som han sönderskar i tvenne tunna skifvor. På en af dessa utbredde han något af bottensatsen och betäckte derefter det fullständigt med den andra skifvan, så att man hvarken kunde se eller genom lukten känna något af bottensatsen. Derefter lät han ditföra en ung hund, på hvilka Pinkinhouse icke hade någon brist, och kastade köttet åt honom. Med verklig hetshunger slukade djuret det och som det syntes utan att taga någon skada deraf; men redan efter tre minuter inställde sig ryckningar och snart vred hunden sig under de gräsligaste smärtor. Fradgan stod kring munnen på honom och hans ögon voro omgifna af blod. Efter tio minuter hade han slutat och låg död samt stel, ehuru med rysligt förvridna leder. Intet tvifvel kunde alltså mera hysas om att vinet var förgiftadt! Den gamle mannen blef blekare och blekare, ju längre han såg saken gå, och då hunden uppåt köttet och följderna deraf började visa sig, då hotade alla hans sinnen att öfvergifva honom. Men ändock teg han och ingen bekännelse kom öfver hans läppar. vGör med honom, såsom eder har blifvit befaldto, befallde nu lairden af Glaschelles, och genast grepo soldaterna honom, för att genom tratten ihälla vinet i honom. Nu insåg gubben att det var allvar, och genast störtade han ned på sina knän. Jag vill bekännas, skrek han med hjertslitande stämma, jag vill bekänna allt, men lofva mig, att ni skona mitt lif.o En mördare förtjenar ingen förskoningo, svarade lairden af Linton, soch alldraminst en, som bär en så ärevördig drägt som du. Antingen utdricker du det förgiftade vinet eller blir du hängd; det är det enda val, som du haro Men det är icke jag, som har tillredt vineto, skrek åter den gamle mannen, och ännu mindre var det jag, som uppgjorde mordplanen. Gif mig mitt lif, så vill jag meddela eder hvem som är brottets anstiftare. Vi känna honom redanso, svarade Allan i kall ton. Alick Campbell har lockat dig till den skändliga gerningen.