willoren för wärt sells lyckliga cchetrygge exiftens. Det är i ten geta tiren wi mest böra bewara dessa tyader, på tet att wi må unna bära ven onda. Om mi nu — mdr Curg bjelp — tyd: ligt unt gått misswäxtens botante fara, få må wi ralltid hajwa för ögat, att ten tan tomma ett annat är; ech böra mi då hafwa få beställt om wart, att wi funna möta ben orca titen met tilliräcklit spast förråt of ant lia och metec viellakraft få att wi ej behöjwa tigna under förfatelfens börda, Brånnsador od) deras botemedel. Följande ur en österritisk tidning hem tade råd till allmänheten torde ide wara utan intrcsse. Damernas olycfaliga mode att nyttja länga ech tätt antändbara Hädningar, och det till och med wid förrättande af husbålisbeftur, måsze hafwa till följd de ofta uppteravt cltyckorna. Dertill fomma de sarliga, om osså nackra och ändamatern: liga, uppfinningarna af wåra lysämnen, den totala bristen rå ett rårtdningsmedel, i handelse elden fattar i en tädvning,ifgnom den of elden angripna personen eticnha, och slytligen den osörs:andiga bjeln, som lemnas i fue ögonblicket. Jug zwill orsola att mebdacla nagra wälmenande räd, i förhoppning utt nagra läsare sfola göra fig möcan att peöswa dem med cf tertanle och wio olyckahundeljer anwända vom, ätminstone få longe tills de inhemfat nagot andamateenligare fått. Mot den första puntten ar icke mycket att jaga, Let slulle endast wara lönlöst beswår; ty innan wåra tamer lägga bort slaptlädningar, maste dersa först en län gre tid haswa warit morerna, d. w. s. blifs wit allmunna; slutligen tyder man ati de åro löjliga cd simpla, liisom andra ute slitna moder. Eld tan tätt fatta i ett puntimmer, aswen vå hon bar lortare ilabningar, och det ide alltid finnes en person med sjalsnärwaro tili hands, som lan lemna lamplig hjelp. Ja, ofta lan det fall inträffa, att eu sadan radlös mar relse äv casam i sin waning, och innan någon hinner slynda till wid jonmmerros pen af henne, tom pinas of smärta och angest, Har ciocn sortärt alla brännoara äm nen; man finner blott de brinnande fiycks na och ben olyckliqa redan balidos. Hue rudan är den wanliga hjelp befattar, fom de llota åbdarne lemna henne? De ruf på henne, rulla henne omtring på golf wet som en lula, för att dämpa lägorna; derester slitas de brinnande kläåderna med all trajt srun Hennes ltropp, utan att man derwid betanter att retan otaliga bränns får botäcka d densamma Oessa sar äro till en början öfwerdragna med fina bläfor, hwilta ide få roras, om man ffall tuna rålna på en lycklig förbättring; ty under hwarje brännvlasa som biltas af lroppens hud, ligger det raa, haljstelta löttet. Se lunge blusorra sdster orunniären få wara i sico, få av smartan annu traglig, men fa snart ocssa bertryckas och lusten ine tränger i de blottade töttsartiorna, då fört börjar löttmasjan att sörstöras, de örpna brannsaren sörstora fig med otrolig haltig: het, Heta stycken falla från troppen, och det blir allt mera ojunnolilt att lijwet tan råddas. Det finnes ife något större qwal för den olyckliga än Lå lladesplaggen a slitas från hennes tropp, intet större osörstånd än att lemna fåran hjelp, och det är mwert ligen obegripligt hurn perfoner, som göra onspräl på att (ga manligt sundt förnuft. lunna somma på den it ken att på få fött wilja rädda den aj elden angripna, under det att de juft derigenom martera henne till, döde. Den som will biftå en porfon. i hwillen elden fattat, griper få fort fom möjligt ett stucke sast tra, säsom en matta efter om en sädan för ögonblicket icke fin nes att tillgå, fina egna lläder, sluter dem så tätt som möjligt omiring den brinnande och lägger henne salta rå golf wet; finnes ännu en räddare till hands, å alstaffar denne ffyndfamtige u watten och öfer öswer ben olyckliga: i annat fall för den ende tillstätcewarande hjelparen hemta wattnet, sedan han genom att omholja roppen qmåst lågorna få mycket fom möj igt. Man fortsar med wattenrdenintvins sen utan att röra wid lläcer na, tills det ista römolnet sörswunnit. Derester har nan i beresffap ett med watten syldt jat, ager sörfigtigt bort de omswerta lädera, och om elden warit swår, är det bätre att skära upp dem för att ide behöfva röra hårdt mid den sjuka. Om man . —