Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1867, sida 2

lade sin amma med alla de förbannelser, som han kunde hitta på. Alick Campbells tillstånd var verkligen obeskrifligt eländigt! Men vi kunna omöjligt längre uppehalla oss hos fången, då vi maste sysselsätta oss med personer och saker, som äro icke mindre vigtiga, än Alicks dom. Prins-regenten hade nemligen redan dagen förut beslutat, att denna afton gifva en bal för Edinburghs förnäma verld. bet skulle blitva invigningsbalen på hans nya välde, och man träffade derföre, såsom man lätt kan tänka sig, storartade anstalter, för att den skulle blifva så glänsande som möjligt. Under det alltså fången i in dystra cell öfverlemnade sig åt en vansinnig förtviflan, och under det timmermännen arbetade vid fackelsken på torget med att uppresa en galge och schavott, blefvo det gamla Holyroods statsrum glänsande upplysta och det ena equipaget efter det andra rullade fram, för att aflemna juvelskimrande damer, klädda i deras prakt-toiletter. Man dansade uppe, under det nerinunder en menniska visserligen en, som icke hade förtjent något bättre — gick emot döden! Under dylika omständigheter var det icke underligt att denna afton gick nägot gladt och oordentligt till i slottet IIOIrOO0d. Samtlige clancheferna och officerarne voro inbjudna till balen, och om det redan förut icke bland deras soldater herrskade samma manstukt och ordning, som i en regulier arm, så var detta naturligtvis ännu mindre fallet under denna natt, då hvar och en öfverlemnade sig åt glädjen. Man skämtade, drack och skrattade lika så mycket i det gamla slottets nedre rum, hvilka voro uppfyllda med soldater och clanmän, som i de öfre för det förnäma sällskapet anvisade rummen. Blott i en enda lokal, den så kallade Gardes-salen (under de fordna skottska konungarne hade lifgardet Sitt hufvudqvarter här) blef en större stränghet handhafd, ty här logerade en afdelning af Camerons clan, åt hvilken bevakningen af major Alick Campbell var anförtrodd. Dock tog äfven den tjensthafvande sergeanten icke allt så noga, och derföre gick en mängd menniskor ut och in, hvilka ingalunda hörde till det vakthafvande manskapet. Han visste ju, att en säker post stod utanför fangens cell, hvarföre skulle han då hindra sitt folk från att emottaga besök, eller från att vara glada, så länge de icke öfverskredo reglementet? Bland dem, hvilka såsom besökande inträdde i salen, var äfven en gammal qvinna, som på tillfrågan förklarade, att hon sökte en kusin, Macdonald den svarterv, som hon hoppades finna här. Qvinnan bar en plaid, såsom en högländska, och talade gaeliska lika så bra som en bergskottska. åledes förundrade hennes inträdande ingen och man svarade henre helt kort, att den efterfrågade för ögonblicket icke var der, utan lät henne helt lugnt vänta. Qvinnan nedsatte sig vid kaminen, i hvilken en värmande brasa lyste och snart bekymrade sig ingen om henne. Alla skämtade och skrattade och deremelJan vände sig samtalet emellan afrättningen, som skulle ske följande morgon, och hvilken af alfa lofprisades såsom högst rättvis, och den dömde. Qvinnan blandade sig icke i samtalet, utan det tycktes, som hon ej hörde hvad som sades; men likväl, ehuru hon förstod att dölja det för de andra, bevisade hennes glödande ögon och darrande läppar, hvilket stort intresse hon kände för saken. En timme hade förflutit, då inträdde i salen en man, hvilken frågade efter Donald Sweencagle. Mannen var klädd i Cameronernas plaid och synbarligen välbekant för de öfrige. Donald Sweencagle har vakt vid den majorens fängelse, som skall hängas i morgons, svarade sergeanten, voch derföre kan du, Macdonald, icke få tala vid honom före midnatten, då han blir aflöst; men jag tror, att en kusin till dig har kommit hit och frågat efter dig. Ja, riktigt, hon sitter derborta vid kakelugnen Macdonald vände sig om cch gick fram till qvinnan. Men i samma ögonblick märkte han, huru denna lade ett finger på munnen. Sannerligen, det är min kära kusin, som jag så oförmodadt får ätersev, utropade han och sträckte sina bägge händer emot qvinnan. Afven qvinnan tycktes blifva ytterst glad och straxt derpå lemnade bägge salen, för att i korsgången få ostördare samtala med hvarandra. Men ankomna dit ändrade sig plötsligt deras samtalssätt. Madge, huru kunde du vågas, hviskade mannen, som synbarligen var icke så litet ängslig, att intränga hit? Om man hade igenkänt dig, så hade du säkerligen blifvit tagen till fånga o Tyst, Macdonald svarade qvinnan i bestämd ton, för mig till något ensligt ställe, hvarest ingen kan lyssna på oss. Det går i afton så bullersamt till på siottet, att detta måste vara lätt för digo Mannen lydde, såsom det tycktes, blott ogerna; men synbarligen hade qvinnan stort välde öfver honom, ty han lydde likväl. De gingo alltså framåt gången och inträdde i en mörk nisch, hvarest de kunde vara säkra mot att blifva öfverraskade. vIIVvem är Donald Sveencagle, som har vakt vid Alick Campbells fängelse9? frågade qvinnan.