1 vek icke och repen veho icke. Sluten lyckades det henne att befria en händerna från banden. Det kostahenne oerhörda ansträngningar, och n var nära att blifva vansinnig af ärta, då vid hennes försök repen uro djupt in i köttet. Dock bemäade hon smärtan och ännu ett ryck, det kostade henne en del af hens hud, men handen var fri! Nu var t en småsak för henne, att äfven göra den andra handen och borttaga flen från munnen; ett ögonblick derer hade hon befriat sig ifrån alia na band! Hennes första göromål, efter det hon de förbundit sin illa skadade hand, r att gå uppför trappan, för att bese ices fordna fängelserum. Hon visste J att flickan icke mera var derinne, hon hade med egna ögon sett, huru nna med sina befriare lemnade rumet och tornet; men hon visste äfven, t Rawlins icke hade lemnat rummet, I hvilket hon hade sett honom skynupp; han mäste alltså ännu befinna ; derinne. IIon hade icke bedragit s; der låg Ravlins, ögonen voro tillitna, kroppen redan till hälften kall, . hk! Mel grym glädje blickade n ned på honom, förrädaren hade fått 1 lön! Men nu ermrade hon sig ötsligt, att Rawlins genom en af de dre gluggarne hade erhållit ett bref, m icke var stäldt till honom, utan till henne. IIon måste veta hvad som stod i detta bref! Utan den ringaste fruktan, som om han varit ett stycke trä, fattade hon i den döde och vände honom om, för att visitera hans fickor. Det första, som hon fick tag i, var en signetring af guld med ett vapen på. Hon besåg noga det sistnämnda, ty såsom en äkta högländska och dertill uppvuxen i huset Campbell, kände hon de fle ta skottska familjers vapen och det förundrade henne, att finna en sådan ring i den dödes fickor. Vid himlen, det är Lochiels vapeno, utropade hon. Den eländige måste hafva stulit den ho Dock var det icke ringen, som hon sökte. Hon lät den derföre glida ned i sin rymliga ficka och undersökte vidare. Det andra, som hon fann, var en temligen späckad börs. Redan ville hon föraktligt kasta den åt sidan, men ändrade sig hastigt. ÖMMan kan icke veta, till hvad jag kommer att behöfva deno, mumlade hon och stoppade äfven börsen i sin ficka. Allt längre forskade hon och upptäckte ändtligen hvad hon sökte. Hon framdrog brefvet och utvecklade det. MMadger, började hon högt, då du erhåller dessa rader, så vet, att det handlar om mitt lif, om du icke noga uppfyller allt, som innehållet säger dig. Jag sitter fängen i slottet Holyrood och skall i morgon förmiddag klockan åtta hängas, om du icke genast åt öfverbringaren af detta utlemnar den fångna Alice. Märk väl: genast; ty om du blott det ringaste tvekar eller försöker något motstånd, så skall domen utföras, fastän Alice likväl slutligen måste falla i mina motståndares händer, Tveka alltså icke en minut, icke en sekund, ty då är Alick Campbell så godt som en död man b Hon hade slutat och som förstenad till en bildstod stod den gamla qvinnan. Hennes läppar bäfvade och hennes ögon stirrade förtviflansfullt emot himmelen. Men slutligen gaf hennes smärta sig luft och en flod af tårar framqvälde ur hennes ögon. vIlan är förlorado, jämrade hon sig. De skola utföra den skamliga domen på honom, ty de hafva ju med våld måst taga Alice. Ha, och hvem skall han tro vara skulden till sin död? Hvem annan, än mig, fastän Rawlins är den skyldige? Mig, mig, hans amma, som tio gånger ville dö för honom, mig skall han hålla för sin mörderska, och hans sista ord skall vara en förbannelse öfver den gamla Madge lo I förtviflan ryckte hon håret af sig och föga hade fattats, så hade hon blifvit vansinnig. Men äfven detta tillstånd gick öfver, och det lyckades henne att hemta sig så mycket, att hon kunde tänka efter. HHan måste räddas och skall räddaso, mumlade hon slutligen. Mod Madge, jag har hela natten, och under denna tid låter mycket göra sig. Nu föll siguetringen henne i minnet. Hon framtog den och betraktade den gång på gång. Jag bedrog mig icker, sade hon, i det hop uppreste sig, odet är Camerons vapen och jag känner en ibland dem, som för penningar är fal till mycket och jag eger penningaro, tillade hon triumpherande, i det hon höll den funna börsen högt i vädret. Säkerligen det en fingervisning af försynen och jag skall följa den! Nu hade hon återfått hela sin energi och raskt, utan att kasta en enda blick på liket, skyndade hon ned för trappan. Hennes mål var ekonomibyggnaderna. Uon gick från stall till stall, från lada till lada. Slutligen fann hon hvad sökte. Der lågo domestikerna fastbundna och med kafle i munnen. Hon sönderskar deras band och återär hon gaf dem friheten; men en af drängarne tog hon afsides. Det var den, som hade egendomens hästar under sin vård. Hon talade länge och tyst med honom. Begriper du? frågade ligen. Fullkomligto. svarade denne. En timme före midnatten vid den stora linden bakom Hertig-alleen invid residenset.v hon slutOch de bägge bästa hästarner, fullbordade Madge. Glöm äfven icke att förut vål fodra dem; men framförallt akta dig att till någon nämna ett ord härom. Drängen nickade och Madge vände tillbaka till tornet. Efter några minuter lemnade hon det åter; men hon var till sitt yttre helt och hållet förvandlad, ty nu var hon klädd i en högländskas drägt. Med skyndsamma steg gick hon framät på vigen till Edinburgh, och skynda sig måste hon också, om hon ville inträffa i rättan tid! Genast efter det Ulrik Crawford hade åt prinsen meddeladt berättelsen om sin sändning till Lenlitbgow, hade denne, på begäran af lairderue Linton och Glaschelles, låtit sammankalla ett krigsråd, hvilket skulle afgöra, om Alick Campbell hade uppfyllt de honom åsatta vilkoren eller icke. Afven hade Carl Edvard förut lofvadt att obetingadt och utan invändning eller förändring låta fullgöra krigsrättens dom, då de erfarna män, af hvilka krigsrådet var sammansatt, skulle bättre veta att träffa rättvisan, än han sjelf. Naturligtvis trädde denna domstol genast tillsammans, och ehuru det icke kan nekas, att samtlige medlemmarpe, med afseende på deras kända äsigter och det tiliämnade attentatet emot prinsen, icke voro fördelaktigt stämda emot Alick Campbell, så förfors likväl ytterst nog