tillräcklia mängr. Den öswerllagade penninge-bristen falnade wieserligen ide grund, men penningen hade tod ide jör: wunnit ur lantet. Fasimer were ten örlerate enskilta tretiten slulr tertill, att penningen ide lita tätt fom förr cis lulerate från ena hanren till ten andra. Kapidalisten insatte rerföre belrre fina penningar uti aumänna låncinrättningar, Fer hon med wisshet tunte pårätna att å föreffriftwen tag ubetemma tem, än Han bletts:änte fia för ven enslilte pålrenärens winglerier. Deringenom hare penningarne stockat sig i lånebanlerne, få att ret were snart sagdt enrast der, fom sörsträckningar sunte erhällas. Men få micket misstrcenre man än med större eller mindre befogenhet lunte hysa met ten ensliltes förmåga att sullaöra fina förbindetser, bare deck ännu ide urpstått twifwel om en hel kommuns meterhäjtighet, hwer an någen swårighet ide torte möta wid upplåning emot gemansam an: swarighet of för ändamälet erforrertiga medel. Nägen sörlust berte icke heller lomma att tilstyntas lommnnerne bäris genem. Den intöpta spannemalen slulle naturliatwis i mintre pester försäljas eller utkretiteras till te behöswante. Till sörsäljnings wärdet mäste terwir lägaas räntan sant upptontlingg: och fralt-foftnoter; och tå länct fälunda, med untantag of bwar teraf åtginge till re wertligen fattige, hwilka i allt fall måste af lommunen försörjas, blefwe gertajortt, stule genom ifrägawarande åt ärd ej annat mehn tillslyntas kommunerne, än ten titeuppeffrina oc tet beswär, fom derifrån wore eskiljaktiga, men hwartill allmän anta, frifttia tärlek och fommu: nala åligaanten berte förpliata. J ten tubbla egenskapen of sonnugens befallningshajwande och sällskapets od: förante låge denna fråga talaren på det ömmaste om hjertat, hwaran han welat begaana detta tillfälle att fästa femmus nalsiyrelsernas nyymärtsamhet på ret enta sätt, bwarigenom följterna af en mera almän misswärt möjligen slulle tunna förckommas eller lindras. Den närwarantde aynnsamma wärerles fen utajortde uti detta belymrets mörker en sijerna, fom möiligen funre lifwa hoppet om lyckligare titer och ingen skulle i högre arad än talaren funna alärjas, em genem förfyneng milta slickelse re of honom nu jörespeglare wådor blefne grundlösa. (Ferts)