staden i riktning mot vägen till Lenlithgov. Vid början af lenna stod en gammal barack, som illhörde en af deras bekanta och till wilken de hade fört sina hästar. Ögonolickligen voro de i sadeln och nu gick let med ursinnig fart framåt. Efter en stund hade de redan uppnått sitt nål och i galopp sprängde de fram ill tornet. Goda underrättelser, Madger, skrek Rawlins till den gamla qvinnan, som nyfiket utsträckte sitt hufvud genom n af gluggarne till dörren. YÅ dag vid middagen blir Alick Campbell fri och han sänder mig förut, för att förkunna den glada händelsen.o Med dessa ord hoppade han af hästen och sprang uppför stentrappan inda till torndörren, som om han var tålig att få meddela den gamla amnau denärmare omständigheterna. Men innu otäligare var denna sjelf och hon skyndade derföre att öppna porten, för att insläppa Rawlins. Dörren knarrade och Madge syntes på tröskeln; nen ännu hade hon icke fullständigt ramträdt, då hon redan låg blödande på marken. Ett fruktansvärdt slag, som Rawlins tillfogat henne med hufvudet på sin piska, hade nedfällt hende. Ögonblicket derpå var hon fastbunden och en kafvel lagd i munnen på henne. oNu fort till ekonomi-byggnaderna, skyndade ut i för att fängsla drängarne och pigornar, skrek Rawlins till sina kamrater, hvilka varit honom behjelpliga vid ammans bindande. Åfven denna sak var snart afgjord, ty de få tjenare, som funnos på Lenlithgow, gjorde ej något motstånd, då man lofvade att ej tillfoga dem något ondt. Nu äro vi herrar på platseno, jublade Rawlins, voch nu må Gud straffa mig, om jag går från stället, innan jag fullkomligt har uppnått mitt mål.n De fyra stallbröderna förfogade sig alltså till tornet, hvilkets dörr de sorgfälligt tillslöto. Blackburn, Tammworht och Mika stannade i de nedre rummen, för att fördrifva tiden med att äta och dricka — de hade frän ekonomi-byggnaderna släpat ett temligen stort förråd med sig —; men Ravlins steg upp i andra våningen, för att med sin närvaro lyckliggöra Alice. Den sistnämnda hade genom det smala gallerförsedda fönstret bemärkt ankomsten af de fyra ryttarne och icke anat något godt deraf. Åfven hörde hon tydligt, huru Madge skrek högt till vid slaget, som hon erhöll af Rawlins, och blef härigenom, ehuru hon icke kunde se det öfriga, allt mera styrkt i sina misstankar. Hon uppstapplade derföre vid dörren, som icke kunde tillslutas inifrån, så godt som bon var i stånd till alla rummets Byttbara möbler. Men hvad betydde väl ett dylikt hinder för en så stark man som Rawlin? Ett ögonblick studsade han väl tillbaka vid det motstånd, som ställde sig framför honom; men derefter tryckte han med sin skuldra emot dörren, som nästan genast gaf vika. Ett ögonblick derefter stod han midti rummet, under det Alice med dödlig förskräckelse drog sig tillbaka emot fönstret. sannings, sade han med sin vanliga råa ron, vemottager mig icke min tillkommande hustra på ett ganska kärleksfullt sätt.o Tillbaka menniska! skrek Alice. Ut med er! Ni vet, att jag harförbjudit er att någonsin beträda detta rum.o vSärdeles artigt taladt af en fästmö , hånade Rawlins. WMen det är tid, att vi tala allvarligt med hvarandra, min fröken. Ni är en fånge, Alice, och utan något försvar. Ni bedrar eder, herren, Alice. Madge, Madge, hjelp!s Hon skrek af all kraft, men Madge lät hvarken se eller höra Big. oNi ropar förgäfves. min nädigar, sade Ravlins leende, Madge skall aldrig mer störa påra tete-å-tete. Jag allena är nu herre på Lenlithgow och ni är alltså helt och hållet i mitt våld. Hör nu, hvad jag bar beslutat. Men först vill jag gifva eder en tröst, nemsvarade ligen den, att ni icke skall blifva utlemnad åt den af er så mycket hatade Alick Campbell. Derom må ni vara förvissad. Men derefter ... Han fulländade icke meningen, ty i detta ögonblick föllo några så dundrande slag emot torndörren, att det tycktes som om den skulle springa sönder. För djefvulen, hvad är här löst? mumlade Ravlins och gick genast till dörren, för att se efter, hvad larmet skulle betyda. Då han ankom till nedre rummen, fann han sina tre kamrater helt förvirrade, ty bultandet på dörren fortfor och blef allt hårdare. Han framträdde till en af de bägge gluggarne, för att få se, hvem det var, som begärde inträde. På stentrappan stod en ensam man, som hamrade på dörren med sitt svärdfäste; men vid trappans fot böllo tio eller tolf välbeväpnade ryttare. Hvad är Madge, denna byggnads förvalterska ?d ropade mannen på trappan, då ban blef varse hufvudet, som tittade ut genom gluggen. Här ione är hoor, avarade Rawlins, hvilken genast i den frågande igende Ulrik Crawford, och nu äfven visste, hvarom det handlade. yIlon är här inne i tornet och har uppdragit åt mig, att fråga, hvad detta förskräckliga larm betydera Gif henne detta bref, Yv svarade Ul—— —— ä — — — — — ——2 rik, i det han inräckte Alick Campbells skrifvelse genom gluggen, men genast, ty lif och död hänger, såsom ni skall finna, derpå. Rawlins tog skrifvelsen och uppbröt den genast utan minsta betänkande, Betänksamt genomläste han den och stoppade den derefter helt trankilt i sin ficka. Det är, som jag tänkte migo, mumlade han för sig sjelf. De skola hänga honom, om jag icke utlemnar Alice, och vid skärselden, det skola de göra, ty så länge han lefver kommer jag aldrig till mitt mål, och dessutom har han väl förtjenat det genom den föraktfulla grofhet med hvilken han har behandlat mig. Till all lycka medföra de inga gröfre eldvapen, att sönderskjuta dörren med, och då skall väl denna hålla en half timme eller längre. Men under denna halftimme måste Alice i vittnens närvaro lofvat mig att blifva min hustru Då har jag vunnit spelet, ty hvad som en gång har skett låter icke ändras, och dessutom beskyddar mig Lochiels ord för hvarje straff. Framåt, Rawling, upp till Alice! För att blifva arfvinge till ett grefskap måste man väl våga något ly Efter det han så hade kommit på det klara med sig sjelf, trädde han dristigt fram till det. lilla fönstret, för att gifva de utanföre väntande sitt svar. (Forts.)