Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1867, sida 2

som Ravwlins under ett af sina korta besök hade med den gamla amman, uppsnappa några enstaka ord och deraf få veta, att Alick var sårad och fången, och att hon derföre under den närmaste tiden skulle blifva förskonad från hans närvaro. Naturligtvis använde hon nu all sin öfvertalningsförmåga för att förmå sin fångvakterska att frigifva henne. Hon lofvade och hotade och försökte alla medel, genom hvilka hon kunde hoppas, att inverka på den gamla qvinnan; ja hon nedlät sig så långt, att hon sjönk på knä henne och vid himmel och jord besvor henne, att öppna den tillslutna dörren för henne. Men allt var förgäfves! Madge blef orubblig, och åt alla löften, liksom åt hotelserna med lady Nessbys och Allan Gleucairns hämnd, log hon elakt. Var stilla, däraktiga flickas, gaf hon regelmässigt till svar på alla dylika bestormningar, oty du förspiller dina ord förgäfves. Den gamla Madge vill icke på sina gamla dar blifva en förräderska. Jag har Alick från första dagen af hans tillvaro och han förlitar sig på mig såsom på en moder. Ja han älskar och ärar mig såsom en moder, och derföre är jag honom troget tillgifven ända in i döden. Väl har Rawlins sagt, att Alick är dödligt sårad och i händerna på sina fiender; men jag tror icke den för närt. och uppfostrat. mannen, ty hans ögon äro icke en ärlig mans. Och skulle han äfven hafva talat sanning, så skall likväl Alick säkerligen begagna något tillfälle och inom kort tid vara lika så frisk och kry som en fågel i luften. Då återfordrar han dig af mig och jag ville heldre lida en tiofaldig död, än stå framför honom såsom en löftesbryterska och förräderska Så talade den gamla Madge, och Alice insåg snart, att hon icke hade något att hoppas ifrån denna sidan, ty Alicks amma lät icke en gång beveka sig till att befordra ett bref från Alice till hennes anförvandter, och det var omöjiigt att äfven på det aflägsnaste sätt komma i beröring med de pigor och drängar, som stodo under ammans befäl. Dock uppgaf hon icke hoppet, att antingen lady Nessby eller Allan Glencairn (hon visste icke att han var svårt sårad) eller Ulrik Crawford skulle uppspana hennes fängelse och derefter skyndsamt komma henne till hjelp. Men på den sista tiden hade ett nytt qval sällat sig till hennes förra; ty löjtnant Rawlins hade flera gånger besökt henne och låtit undfalla sig antydningar, som kom hennes blod att svalla i häftiga vågor. Den fräcka menniskan vågade nemligen tala med henne om karlek och giftermål, och log endast, då hon lät honom känna sitt djupa förakt. Hon hade visserligen ett skydd emot denna fräckhet i Madge sjelf, som hotande ställde sig emot löjtnanten, ty hon betraktade Alice såsom sin fostersons egendom. Men den ångest och qval, som Alice måste utstå, voro derföre icke mindre. På morgonen af den dag, på hvilken lady Nessby gjorde sin uppvaktning i Holyrood, sutto några karlar af dåligt utseende i ett af bakrummen i en af Edinburghs minsta och sämsta krogar, sysselsatta med att i en stor bål tillreda pounsch. De blefvo häftigt afbrutna deri, i det en gammal bekant till oss, löjtnant Rawlins, störtade in. Han bar ingen uniform, utan var (troligtvis för att icke blifva igenkänd) klädd i vanlig borgerlig drägt, men han såg, om möjligt, ännu liderligare och råare ut än förr. Mika, Blackburn, Tammvortho, skrek han, oskynda, lemna allt det der, ty na är det tid att vi handla. Märkvärdiga saker äro, såsom Wik, den nye portvakten i slottet, har berättat mig. skedda på Holyrood, och Campbell vill, för att rädda sitt lif, frigifva dufvan, som han håller fången i Lenlithgow. Kan han det icke, så dör han tidigt i morgon i galgen, och vid helvetet det skall han. Alltså framåt, om ni vill vinna den utlofvade belöningen ! Männerna sprungo upp ten derpå voro de redan tillreds. och minuDe