Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1867, sida 2

Allan. Det var, såsom vi vete, åt denna qvinna, Alicks amma Madge, som Ravlins hade anförtrott henne. Hvar är jag? Hvem är ni?)? utropade Alice förskräckt, och hennes förskräckelse växte ännu mera, då hon betraktade det mörka, källarlika, tarfligt möblerade rum, i hvilket man hade fört henne, ehuru vi, för att vara ärliga, måste tillstå, att detta var den vackraste och bäst inrättade kammare, som man kunde finna i Lenlithgows torn. Du frågar för mycket på en gång, min kärar, svarade Madge grinande. Då Alick kommer hit, så skall du få erfara allt. Alick? skrek Alice högt till och var nära vansinnet; ty först nu kom hon till fullt medvetande af hvad som förut hade föregått. Men hvarföre skulle vi skildra de känslor, som sammanpressade den unga flickans bröst? Hvar och en af våra läsarinnor kan tänka sig det förskräckliga tillstånd i hvilket Alice måste befinna sig. För öfrigt gingo de första åtta dagarne af hennes fångenskap — ty såsom fånge måste hon betrakta sig, då hennes rum alltid hölls väl tillslutet af den gamla Madge — lättare öfver, än hon hade vågat hoppas, ty han, som hon mest af allt fruktade, Alick Campbell, lät icke se sig. Ja det lyckades henne, att af ett samtal,