genast öfverväldigad af öfvermakten och m utgöt sig den vilda skaran, af hvilcen en del höll porten besatt, på Edinburghs gator. Pibrockenp tonade, och nöglandspipan skrällde genom luften. Det förskräckliga var skedt, bergens vilda barbarer hade bemäktigat sig staden! ) Förskräckta sprungo borgrarne ur sina sängar och störtade till fönstret. Men man såg ingenting annat än bergskottarnes blixtrande oclaymores och man hörde ingenting annat än deras krigsskri, blandadt med deras gräsligt genomträngande musik. Med blixtens nastighet hade de störtat sig på hufvudvakten bredvid rådhuset; lika fort blefvo äfven alla de öfriga portarne besatta, efter det deras vakt blifvit öfverväldigad och afväpnad. Blott några enstaka skott hördes, ty på något egentligt motstånd var ej att tänka vid den förskräckelse, som högländarne utbredde. Utan tvärtom, de flesta kastade bort sina vapen och retirerade i dödsångest till de mest undangömda ställen. På en timma var allt afgjordt och då solen uppgick, belyste dess strålar Jakob VIII:s fana, som svajade högt uppe på rädhustornet. Edinburgh hade ombytt regering och hade åter blifvit -Stuartarnes residens. Dagen derpå höll Carl Edvard, prinsregenten), såsom han nu kallades, sitt högtidliga intåg i staden och tog, liksom sina förfäder, sitt residens i det gamla Holyrood, hvarest man med all skyndsamhet för honom iordningställde samma rum, som en gång hade bebotts af den olyckliga Maria Stuart. Alla trängde sig dit, för att hylla honom, ty hvar och en trodde, att han skulle utsätta sig för förföljelser, om han icke gjorde det. Blott de förnämsta bland anhängarne till konung Georg II:s regering läto icke se sig och hade antingen tagit till flykten, eller undangömdes de hos trogna vänner så länge tills tillfälle skulle erbjuda sig att skaffa dem ur staden. Den första regeringshandling, som prins-regenten företog, var att högtidligen proklamera sin fader såsom konung af Skottland under namn af Jakob VIII, och derefter bildade han en minister, som skulle besörja regerings-göromålen. Så antog allt snart en regelmässig form och det syntes nästan som en dröm, att ännu ett par dagar förut en annan dynasti hade regerat. Vi bedja nu läsaren följa oss till palatset Nessby, för att se till den gamla ladyn, som vi så länge hafva förlorat ur ögonsigte. Vi träffa henne i hennes hemliga rum, hvarest hon har inneslutit sig med en gammal man, som vi, för att dömma af hans drägt, skulle hafva hållit för en andlig, om icke uttrycket i hans ansigte hade erinrat oss om något helt annat. Det är lord Binton, medlem af det fordna statsrådet, och hvilken vi flera gånger hafva mött i vår berättelse, och som, då han icke kunde undkomma ur staden, hade funnit en hemlig tillflyktsort i grefvinnans palats. Ni är alltså, sade den gamla ladyn, vi trots af den fara, som ni löper i fall ni blir upptäckt, beredd att åtfölja mig vid min audiens hos pretendenten?9 Jag är deto, svarade lorden, och skall sedermera tjena eder såsom vittne, ifall man af denna eder sammankomst med Carl Edvard skulle vilja smida en anklagelse mot eder. För öfrigt är icke faran så stor, som den synes, ty i denna min drägt igenkänner mig säkerligen ingen. Men skall jag äfven verkligen uppnå mitt ändamål? sade grefvinnan, i det hon kastade en frågande blick på lorden. Ni skall deto, svarade denne, osä snart ni åt pretendenten öfverlemnar Alick Campbells egenhändiga skrifvelse, som han för några veckor sedan inlemnade i statsrådet. Det är en verklig lycka, att jag icke vid den närmande faran öfverlemnade detta bref, liksom de öfriga papperen, åt lågorna. Låt oss går, sade ladyn uppresande sig. Ladyns galavagn for fram och hon uppsteg i den tillika med lord Binton, som föreställde hennes biktfader och rådgifvare. Till Holyrood, ropade hon till de bägge betjenterna, som åtföljde henne, och med dånande buller rullade det tunga ekipaget öfver stenläggningen. Ulrik Crawford, hvilken befann sig i prins-regentens närmaste omgifning och förut blifvit underrättad om detta besök, väntade henne vid foten af en liten bitrappa, för att genast föra henne till Carl Edvards rum, hos hvilken han redan bade anmält Prinsen var icke allena då den gamla ladyn inträdde, utan hade (synbarligen afsigtligt, då han redan förut hade af Ulrik erfarit ändamålet med grefvinnans besök) hos sig församlat några af de mest framstående clancheferna. Grefvinnan Nessby, hans kungliga högheto, sade Ulrik Crawford, då han införde grefvinnan hos prins-regenten, under det hennes ledsagare, som bar en andligs drägt, blef stående i bakgrunden. Jag gläder mig öfvers, sade prinsen, patt personligen få lära känna den ädla dam, hvilkens gemål har uppoffrat sitt lif i striden för vår sak, och hvilkens kusin Glencairn jag vågar kalla för en af de tapprastei min armk. Meno, fortfor han i förbindlig ton, hvilken anledning har jag att tacka för nöjet af eder närvaro? Jag begär rättvisa, min prinsv, svahenne. rade ladyn vördnadsfullt, men väl aktande sig för att kalla honom för höghet eller böja ett knä för honom, hvilket alla de gjorde, som hyllade honom för sin regent. Emot hvem? frågade prinsen, hvilkens mun ovilkorligen drog sig till ett leende vid lady Nessbys försigtighet. Emot hvem, ädla grefvinna, begär ni rättvisa? Om det står i min makt att göra eder till viljes, så skall det säkerligen ske, derpå får ni icke tvifla. För några veckor sedam, fortfor lady Nessby, oblef genom ett nedrigt våld min niece Alice Nessby bortröfvad ifrån mig, och röfvaren befinner sig i edert förvar, min prins. Hans namn är, såsom ni kanske redan vet, Alick Campbell, och till evig skam för min familj måste jag tillstå, att den eländige är son till min egen broder.Jag har hört talas om enleveringenv, svarade Carl Edvard; äfven är det fullkomligt riktigt att Alick Campbell har blifvit tagen tillfånga af Ulrik Crawford och befinner sig i mitt förvar i Holyroods fasta torn. Men på hvilket sätt begär ni nu, att jag skall låta eder vederfaras rättvi a? Tvinga den eländiges, utropade grefviunan, att utlemna min niece eller åtminstone att nämna den ort, dit han låtit föra henne, och jag skall evigt välsigna er derför, min prins (Forts.)