— :v )::m: ( VERSER NE DOM fer emot din framtid oförsagd. digare blickar omkring sig och icke mera höllo det för nödvändigt, att hälla sig inneslutna emellan fyra väggar. Men äfven är det intet under, att anhängarne till den bestående regeringen under dylika omständigheter började känna fruktan och tänka på, huru de lättast skulle kunna gå igenom denna farliga kris. Så stod det till i Edinburgh, då man på morgonen af den 16 December fann på alla stadens kyrktorn liksom på det stora korset på torget, rådhuset och på alla regerings-byggnader uppspikadt ett piakat, i hvilket Carl Edvard, såsom af sin fader utnämnd prinsregent i Skottland, uppfordrade staden till att öfverJemna sig åt honom, emedan han i motsatt fall vore tvungen, att intränga med våld och i stället för nåd och mildhet låta stränghet och krigsrätt råda. IIuru hade — så frågade man sig — dessa proklamationer konunit till staden, då man höll portarne så fast tillslutna, och dag och natt genom patruller bevakade alla misstänkta?, En nästan panisk förskräckelse utbredde sig och de som egde nagot drömde om ingenting annat, än om förlusten af deras förmögenhet, om staden skulle vara så daraktig att göra motstånd. Rästan ingen enda borgare blef qvar i sitt hem, utan de slesta gingo upp till rådhuset, under det andra stodo tillsammans på gatorna och rådslogo med hvarandra om huru de bäst skulle kunna förekomma den väntade olyckan. Då sprängde i rasande fart en ryttare fram på torgplatsen och ropade med vidt omkring Jjudande stämma, att sextontusen högländare voro i antag och hade svurit att lata hvar och en, hos hvilken de funno något vapen, springa öfver klingan. Ingen visste, hvem ryttaren var, ty han försvann lika så fort som han hade kommit; men detta oaktadt satte alla tro till hvad han sagt och förskräckelsen stegrades nu till fasa. Genast samlade sig de fyra kompanier borgare-militär. som för några veckor sedan hade billlat sig til stadens försvar, och marscherade enhälligt till slottet, i hvilket general Guest förde befälet. Men de gjorde det icke, för att öfvertyga denne om deras trohet och mod, utan för att i hans händer nedlägga sina vapen, då de icke hade hjerta till att genom ett fafängt motstånd sätta sina medborgares lif och egendom på spel. Visserligen gjorde Guest allt, hvad som stod ihans krafter, för att uppmuntra de förskräckta, och försäkrade dem uttryckligen, att general Cope stod med en frisk bjelpkär vid Durbar, hvarifrån han i ilmarscher skulle skynda staden till hjelp; men han uppnådde sitt mål blott till hälften, ty borgrarne lolvade visserligen, att tilis vidare halla stadens portar väl tillslutna och bevakade, om de vid hvarje erhöllo en officer med nägra man till understöd (general Guest hade att befalla öfver så livet regulier militär, att han ej kunde tänka på att med dem försvara den vidlyftiga stadsmuren, utan måste framförallt inskränka sig till slottets bevakning); nen kunde ej förmås att afstå från att sånda en deputation till Carl Edvard, en deputation, som skulle bedja