Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1867, sida 4

waratde i twenne weckor. Andtligen an kommo wildarne titll fin stams hyddor, der den arma flickan mäste undergå den afskywärdaste behandling. Man afklippte hennes hår, slog henne obarmhertigt och prisgaf henne åt de förskräckligaste mer raliska och fysiska qwal, när hon icke wille foga fin efter hennes bödlars wilja. Den olyckligas liranden slutades icke förr än hennes anförwandter lyckades mot en betydlig lösepenning återköpa henne af wilrarne. Hon befinner fig sedan ref i Frerrickkburg, rer hon konfirmerades ven 1 April. Något ur giftermålsballen. En kenung regeringen tillträda får så snart han har fyllt fina adertom år: Men äktenskapsspiran han ide fan winna, förrän tjugunett uppå naden han bär, Och skälet dertill? — Ja, det lättare är att styra en stat, än en — qwinna. — Anelterade lakan. I ett bref till norffa Aftenbladet berättas följande hi storia om en nordsleswigsk bonde och dos maren i trakten: Bonden inträder häftigt till ven sednare och säger: Iag skulle få perna wilja bedja eder att hjelpå mig att återfå mina lakan, fom blif: wit anetterate för mig. Domaren, en br Rofen, fom fire kriget war anställd i den holsteinska minifteren i Köpenhamn, sprang ursinnigt upp mot bonz ven och frågade honom hwad han mes nate med ordet ancfterade, men får det lugna swaret: Jo iforrna dagar fal: late wi såtant ter för stölt, men nu stall det ju beta anektion, och ret gör mig detsamma, hwad man falar tet, bara jag får igen mina tafan. Id denna förklaring måste domaren låza sig nöja. — Magens wigt. Jag tror fullt och sast, säger d:r Granville, att nästan hywarje menniskokroppens sjukdom omedelbart eller medelbart härrör från mas gen. Jag får werlligen tillstå att jag, hwar gång jag fer en läkare betänksamt tänna sin patient på pulsen, har swärt för att låta bli utropa: Owarföre uppe lyser ni ide genast ven stackars mannen om att ban ätit för mycket, druckit för mycket och tagit fia för liten motion. Mennisko-sroppen ffapares ide ofullfomlig; det är mi sjelfwa fom förstört den Tänk på alt hwas wåra stackars magar få tåla och smälta. — En yrest i en of Lendons förfams lingar war sem bäst sysselsatt att för fina åhörare utweckla salighetens wäg; oförmedadt tystnade han midt i predikan, stirrade framför fia med förwånina och utbrast terefter i ett wåltrsamt skratt så att tårarne stco honom i ögonen. Slutligen lugnade han fia och afslutade fin predikan. Härmed woro emellertid sörsamlingens medlemmar ide belåtna. Wid ett ensliltt sammanträte, fom afhells några dagar efter denna tilltragelse, tillfragares presten af en bland församlingens förnämlinare medlemmar, om anlerningen till tet skandalösa upp: trätandet, hwilket bon försäkrade bland te fromma fåren hade ästar kommitl stor föraraclse. Jag erkänner mig ha bes sått ett fel, swarade förfamlingans her: te, ett stert fel. Jcke desto mindre är mitt samwete utan skuld. Dömen ter: om sjelfwa. J weten att mirtför pre. tikstolen är ett fönster, genom hwilket man har utsiat till gatan. Olyckligtwis tom jaa att sasta en blick åt detta hall. Jng warseblef tå en man på gatan, fom bar en ijerting på hufnudat: dat war en tuna börta och ban swet:ates och pi nates i den cmanliat starta fömmare märmen. J samma ögonblick lessnade fjerdingens botten; då mannen, som war nära att qwäfwas af innehållet, genast upplyftare fjerdingen, såg jag en massa balffmält fmör betäcka hela hufwutet. Denna anblick mar, föfom J lätt tune nen infe, få arunt tomist, att mon skulle wara mer än mennissa för att tunna untgå att falla i föratt. Också blef ret mia omöjliat att beseora den skrattsjufa fom öfwerröll mig. Det war orätt, men jog wet, att J skolen berömma mitt fel mer stonsamhet. g8jöfartsunderrättelser. ANLGI. Anthbarcrade: Juli d. 6, Fermann, Varnekom, Swinemände, bariast; Åurum, Tenc jen, Crimstad,,dito, Öd zelien, Christenen, Nemcastlc dito; sterdalen, Ore 2— — fa ua MR 10