vron UG) Vv vu setttrtttuttourtssste LIUS ställelsen lyste. Fröfen Mechtild mar hans enda barn, och utrustad med få stora behag, fom fär saren förmår tänka fig. Jcke mindre skön war hennes själ. Nu fanns det i granne skapet en wiss junker, Bodo Pfyfer, en mg, behaglig och bildad, faft fattig man. De unga menniskorna tärde länna Ymwarandra, och inom fort flöto de finsemellan ett fast och ewigt förbund. En dag trädde båda hand i Hand till M tedtilds fader och bådo Honom att äfwen å fin sida besästa förbundet. Detta framträdande förmörkade de grofwa dragen i Zweiers tjocka ansigte: förgrymmad utropade han: ären ni wid edra sinnen? Junlern Bodo är en Habenichts, och jag fan ej gifwa min dotter ett öre i hemgift; packa er bort och lägg af edra dåraktiga önskningar och förhoppningar. Men få lätt låter ej färleken afspisa fig. Fröken Mechtild, mild fom ett lam, hade, hittills wisat fig fom en lydig dot ter och utan knot föredragit fin ofta wresige faders nycker. Meen mu föll fri len plötsligen ur den karalter, fom bliswit andra naturen hos henne, och fade merd blossande kinder och tårar i fina wacra blå ögon: huru fader, fan ni swara för ett få behandla ert enda barn, fom aldrig njort er någon fora? — Ni är en girig buf och frossare: litet insparadt fett wid edra stekar skulle räcka till att för alltid grunda er dotters Tefnode-lyda, och till oc med detta obetvdiiga offer tillåter er ej er girighet att göra. — MÅ, nå, milt lilla barn, swarade han med ett hanj nilt tcende, miå illa war det ej menadt. ÅÄr du jent dermed, så sant mig Gud bjelpe siall du utan hinder få slalla allt fett från mina stelar för ditt. Samla du flitigt på barn, och fan du törxa din Junier Ha benichts ett stycke jord derföre, få tom tills basa od jag slall cj laga binder i wägen för er förening. Doc, till def ber jag att få blifwa lemnad i fred.7 Sådant war det beslut Hr Zocier fattade, och den stackars sulh fick lata sig nöja dermed. J dessa föga priswärda tider utbrast ett krig emellan kantonerna i följd af re ligionstwister. Man fördref de ädlare samiljerna, lade dem i band och bojor, och röfwade, under förewändningar af rättmifa, jord och annan egendom från de för: jagade. Hr Bweier von Evenbach red i spetsen för fina lantonatrupper på en mäl dig famp: wid sadelknappen hängde ett par dultiga lorgflåtabe flaskor, och baloi: trigarhopen fördes på sälra mulåsnor bater Ambrosins och Fröten Mechtild. Par tern war ou: noäntia som rärtgifware och dryckesbroder, och fröfen litaledes, emedan hon förstod fig båst på att tillreda Iaxor heterna, hwilta mår hjelte ingalunda cv nade um båra under fälttäget: tanhända följde srölen ide ogerna med en arme, i bwilfen junker Bodo tjenstgjorde. Zweicrs bär war bestämd att undsätta Rapperswyl. Dess auförare hade sattat posto och uppslagit sitt hufwudqwarter i ett wWärdshus. Wäl brummade den trigslystna hä ren deröfwer, att de stodo emellan fiender utan att dessa dock angrepos, men den då herrsfande lydnaden försätrade hr Zweier om en önskad ro, och, oaltadt den fäönne bara brisien på lifsmedel, dot om ett godt mål i sitt eget tält. Detta war ej allenast rilligen, utan oc lätkert försedt; ven, hwem fom förjag det, är tillswidare en gåta. En dag erhöll br vor Evenbach tidigt på morgonen genom ett hemkligt bud en owanligt stor och fet lapan. Wägande fogeln i bänderua, ropat e Zweier med förs klaradt ant e, i det ban smackade med tungan: Yi St. Mctargus! Jag före står mig en smula på sådana saler, men en få fet stek har jag aldrig fett; tapunen är få tung, fom wore han af bly Hur tigt, Mechtild, skynda dig till kölet, ty denna feta stel mässe idag pryda wårt bord. Fröken tog fågeln och aflägsnade sig suckande. Ä Då pater Ämbrosius en halstimme fe nare gick in i lölet, hörde han ett gäldt stri derinne. Han sprang häpru in och såg der den retande Miectild i sitt hwita förkläde stå blef fom ett lik wid spisen. Fröfen Höll i de runda, hwita händerna den plodade tadunen, men framför henne stod en lerskal full med gulomunt. Id Gud, min fröken, frågade förmås nad patern bmarifrån tommer detta auld2 — Det låg i tapnnens mage, swarade Mechtild med darrande röst. — AG! ha, ropade Ambrosius leende: i sanning en fet skekl Nå, nå, gratulerar af hjertat, fröken; ftefens fett är er rätts mätiga egendom, och ni tan derföre köpa ett skönt stycke jord. Ru ligger intet hinz der i wägen för er förening med junfer Pfyfer. Mi fänner er fars löfte. och iaa