att följa hans exempel, under det de öfriga måste stanna qvar vid vagnen till Constances skydd. I rask fart skyndade han nu framåt och churu han icke mera såg till Allan Glencairn, så behöfde han likväl icke vara rädd att hafva tagit orätt riktning, ty Alices rop blefvo då och då upprepade. Men under det han skyndade framåt, ila vi honom förut, för att se, huru det har gått den stackars flickan. Utan att känna det ringaste misstroende hade Alice följt den gamla qvinnan, som var hennes vägvisare. Gångstigen förde genom den tjockaste skogen, som snart blef så tät, att man ej kunde se något af vägen. Men Alice förundrade sig ingalunda häröfver, ty hon fann det helt naturligt, att Allan, för hvilken närheten af Edinburgh var så ytterst farlig, hade till mötesplats utsett den mest aflägsna och undangömda delen af skogen. Omkring fem minuter gingo de framåt, utan att någon af dem sade ett ord; slutligen kommo de till en glesare del af skogen, hvarifrån en bredare väg förde vidare. Vi äro på stället, sade vu den gamla qvinnan visande på en trädstam, som kunde tjena till hviloplats. en, som har skrifvit brefvet, skall på minuten vara hära (Forts.)