sina ögon på systern, ty hon kunde icke blifva klok på allt detta. Du skall få erfara allt, dyraste Constancevp, utropade Alice, ömt omfamnande sin syster; omen lofva mig blott att åtfölja mig vid middagen och icke säga något åt tante, ty denna skulle säkerligen icke tillåta vårt möte. Äkven af dig, Mallys, fortfor hon vänd emot kammarjungfrun, hoppas jag, att du kan styra din tunga ända tills i afton; då vill jag meddela allt åt tante. vJag?9 svarade flickan synbart glad öfver att få deltaga i ett litet äfventyr. yJag skulle heldre skära tungan ur munnen på mig, än säga ett ord derom, och till all lycka har den gamla qvinnan icke blifvit sedd af någon, ty hela tjenste-personalen är sysselsatt med tillrustningarne för frukosteno Således erfor lady Nessby hvarken något om brefvet, eller om målet för de bägge systrarnes promenad denna dag. Efter middagsmåltiden, nägra minuter efter klockan tre, satte sig Alice och Constance med sin kammarjungfru, såsom de nästan regelmässigt zjorde alla dagar, i vagnen, under det anten drog sig tillbaka i sina privatrum, för att njuta en timmes lugn, och örst då de voro nog långt aflägsnade rån palatset, för att. icke mera kunna blifva sedda derifrån, befallte de kusken, som ämnade köra åt deras vanliga håll, att för denna gång taga en annan riktning och vända hästarne mot vägen till Leith. Naturligtvis lydde tjenaren, som icke fann något märkvärdigt deri, och snart befunno sig de bägge systrarna utom staden, raskt framrullande i den angifna riktningen. Då för tiden såg den nu så vackra, till höger och venster med landtgårdar och villor omgifna vägen till Leith helt annorlunda ut än nu. På dess venstra sida låg nemligen då en stor skog, som delvis var så tät, att ögat omöjligen kunde genomtränga den; den högra sidan nyttjades till åkerbruk och blott här och der stod ett litet ensamt hus, som tjenade en bonde eller arrendator till boning. Det såg således temligen ensamt och öde ut och blott då och då mötte man någon promenerande eller ett äkdon. Äfven i dag var det så och de kunde redan i trefjerdedels timme hafva rullat framåt i den riktningen utan att vägens ödslighet någon enda gång blifvit afbruten. Då, vid ett mycket dystert ställe, hvarest vägen gjorde en vändning, sågo de två systrarne, som hela tiden med uppmärksamma blickar spejat omkring sig, den gamla qvinnan från morgonen helt lugnt sitta på en sten vid vägen. Men så snart vagnen närmade sig, steg hon upp och neg ödmjukt. Ni har hållit odert löften, sade den gamla, då vagnen på Alices befallning höll stilla, och nu är jag tillreds att följa eder, om ni vill gå med. Alice steg ur och nekade sin syster att få åtfölja henne. lan vill tala vid mig allenas, sade hon, vänta alltså här tilldess jag kommer tillbaka. Troligtvis skall jag icke blifva länge borta. En smal, knappast synlig gångstig förde in i skogen, som här var ganska tät. På denna väg gick den gamla qvinnan förut och Alice foljde. Constance blef tillika med deras kammarjungfru qvarsittande i vagnen och befallte kusken att långsamt fara ett litet stycke framåt och derefter vända tillbaka igen. Så förflöto omkring fem eller sex minuter. Då hörde de plötsligt hofslag af en mängd gallopperande hästar, som i rask fart närmade sig och innan de hade hunnit att sansa sig, var vagnen omgifven af en skara beväpnade ryttare, som alla voro klädda i höglandsdrägten. Constance b utropade en jublande stämma, som klingade såsom musik i den unga damens öron. vU—lrik!) svarade hon och hennes ögon hvilade hänryckta på Ulrik Crawford, som fört sin häst ändaintill vagnen och passioneradt tryckte hennes hand. Hvilken lycka b fortfor Ulrik. Vår armå står en half dagsresa härifrån och vi, Allan och jag, ha blifvit befallda, att med vårt lilla kavalleri företaga en recosnoscering, att se om vägen till Edinburgh är öppen. Men aldrig hade jag kunnat ana, att jag här skulle få träffa min dyra Constance ho I detta ögonblick bade Allan Glencairn ridit fram till andra sidan af vagnen och helsade likaledes gladt på Constancce. Men, kära Constance, frågade han tillika, hvar är Alice? Ni bruka ju alltid fara ut tillsammans?) Constance blef blek säsom döden, då hon fick se Allan, ty nu blef det henne på en gång klart, att man hade spelat falskt spel med hennes syster. Men innan hon hann att svara framträngde på en gang ett genomträngande skri ur skogen, och det blef flera gånger upprepadt. Det är Alice, som ropar på hjelpo, skrek hon förskräckt, med fingren viför sande på den smala gångstigen. O rädda henne, rädda henne, rädda henneb Redan vid första skriket hade Allan, som genast igenkände Alices stamma, kastat sig af hästen och skyndade på gångstigen in i skogen. Nu hoppade äfven Ulrik af, ty det var omöjligt att till häst komma fram i skogen, och befallte en del af ryttarne