Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1867, sida 2

gen tillfalla honom. Dessutom, så sade de erfarne, kunde det just icke vara så serdeles svärt att bemäktiga sig Edinburgh. Besättningen under general Guests befäl kunde nästan räknas för ingenting, ty den utgjorde knappast tolfhundra man och att indraga mera trupper var ej att tänka på, då regeringen i London ännu alltid framhärdade i sitt förra system, att ej tillägga upproret någon större vigt. Om staden alltså blef anfallen, så bestod hufvudstyrkan af försvaret i borgarne och man frågade sig, om dessa voro sinnade att hålla sin trohetsed åt Om konung Georg II, eller om de icke fastmera skulle låta förleda sig af tanken på de förgångna tiderna, att hylla Jakob VIII:s son, för att deras stad på en gång skulle blifva konungaresidens. Man kan alltså tänka sig, att rörelsen icke var ringa isynnerhet bland massan af folket, d. v. tillhörde de sämre stånden; ehuru vi för att säga sanningen måste tillstå, att den mer närmade sig fruktan och angest, än glädje och jubel. Visserligen gladde sig icke så få åt den förändring i sakernas nuvarande läge, som de hoppades skulle inträffa, men de gjorde det i tysthet, väl vetande, att flertalet var emot dem. Dessutom tillhörde de ingalunda de förmögnare klasserna, hvilka sistnämnda voro utom s. dem som sig af förskräckelse vid tanken på att staden skulle kunna eröfras af Carl Edvard. De tänkte sig högländare (af hvilka blott några få hvarje år ankommo till staden, för att sysselsätta sig med boskapshandel) såsom en sorts halfvildar, hvilka icke voro lika andra menniskor. De kunde icke föreställa sig, att en menniska, som bar en pplaid och var beväpnad med med en oclaymore, skulle kunna räknas bland de civiliserade folken. Det var dem omöjligt att tro något annat, än att det folk, som både sommar och vinter gick med nakna beno skulle af kunna vara bestämda till någonting annat än att stjäla. Dessutom förstodo de föga af högländarnes språk, gäliskan utan voro rädda för det härda och vilda uttrycket deri och slutligen, för att göra mättet fullt, gick ibland qvinnorna det ryktet, att plaidsmännerna voro en sorts kannibaler, som stulo små barn och förtärde dem till desert vid sina vilda fester. Således må det icke förundra oss, att vid underrättelsen om att Carl Edvard i spetsen för sina bergsskottar tagade mot Edinburgh, förskräckelsen blef stor och steg allt mera, så att männen slutligen beslöto sig till att gora allt möjligt för stadens försvar. oDet är ljuft att dö för fäderneslandet, var nu lösen för de vegande klassernar d. v. s. de handelsoch handtverksidkande; naturen men naturligtvis förstodo de under fädernesland ingenting annat, än sina varor och den egendom, som de mödosamt förvärfvat, för att deras hustur och barn icke skulle lida nöd, men ingalunda den bestaende statsformen eller regeringen; ty såsom regent var hvar och en dem likgiltig, om han blott lät dem behålla deras priviligier och förmögenhet. Under dylika omständigheter fann Guest öfverallt lydnad, då han indelade borgarne, efter att hafva uppfordrat dem att gripa till vapen för att försvara staden, i kompanier och snart äterskallade Edinburgh af larmet från de yfrivilliga som stolta rörde sig i sin nya verkningskrets och öfverbjödo hvarandra i skrytsamhet öfver sina hjeltedater. Men dermed nöjde sig icke general Guest och det honom understödjande utomordentliga stadsrådet, som på kungliga slottet hade förklarat sig för permanent, ty dessa erfarna herrar visste ganska väl, att de nu så modiga borgarne skulle, om det blef allvar. Derföre sökte de att stärka sin makt på andra sästt åsom genom att försvaga det motsatta partiet. Man började alltså på att ställa alla dem, som misstänktes för att vara jakobiter, under en serskild uppsigt, för att på allt möjligt sätt icke blott öfvervaka dem, utan äfven göra dem oskadliga. Hvar och vara af ringa värde. en, som blott på det minsta sätt hade komprometterat sig måste ställa borgen för sitt framtida loyala uppförande och andra, som hade gatt så långt, att man kunde hålla efter dem, blefvo hotade med konfiskation af deras förmögenhet, om icke med fängelse. Ännu skoningslösare förfor man emot dem, som hade lemnat Edinburgh, ty dessa brännmärkte man såsom förrädare, uppspikade deras namn på skampålen och indrog deras hus och egendomar. Duncan Forbes hade alltså fullt upp att göra och ingen dag förgick, på hvilken icke ett dussin misstänkta blefvo kallade inför det höga tribunalet, ty på hemliga angifvare var det ingen brist. Bland dem, hvilka på dessa grunder blefvo kallade inför det utomordentliga stadsrådet. var äfven lady Nessby och det skedde straxt efter hennes återkomst till Edinburgh. Utan att förändra en min och utan att visa det ringaste tecken till fruktan, befallte hon, att hennes statsvagn skulle ställas i ordning och for med all den ståt, som stod henne till buds, till slottet. Dock underlät hon icke, att göra en liten omväg, för att hemta sin advokat Mucklethrift, en utmärkt och strängt laglig sakförare, som hon rådfrågade i alla vigtiga angelägenheter. Förd af honom inträdde hon i rummet, i hvilket stadsrådet höll sina