ll ert förfogande. Skulle ni vilja, ett pantbref eller afträdande af men at eder, försträcka mig desningar7) I hvad ändamål?? frågade lady kallt. insen är i nöds7, svarade Allan n bedjande blick. Denna lilla kan rädda honom ur hans ögona förlägenhet. Vi kunna då tåmåt från seger till seger, från till triumf .... in nederlag till flykt och från ill dödo afbröt honom den gamnen, på sitt fordna sträfrva, näåa sätt. Du vill med öppna rusa i förderfvet och begär af utt jag skall vara dig behjelpvid lh n, dyra lady, ni löper ju ingen fall allt är uppsatt i laglig ordsade nu Ulrik Crawford, och ... kom icke längre, ty den gamla uppsteg full af vrede och mätte med gnistrande blickar. Tyst, imano, utropade hon, tror du, skulle kunna vara i stånd till sagna min kusin Allans höghjerppoffring. för att för hälften af tillegna mig hans baroni? EId vore det annat än ett dylikt nde, då Carl Edvard aldrig skall i stånd att återbetala den honade summan åt Allan, så att kan inlösa pantbrefvet? Om ni vägrar, dyra tante, att hjelpa migo, sade Allan smärtsamt rörd, yså blir ingenting mig öfrigt, än att resa till Edinburgh och derstädes söka erhålla ett lån. Och för att sätta bade ditt hufvud och din förmögenhet på spelh sade ladyn, som plötsligt hade återfatt all sin kallblodighet. Gif mig nu intet vidare svars, fortfor hon efter en liten pans; du skall i morgon, då du har sofvit på saken, vara af annan annat äsigt. Låt oss nu gå till sängs, ty det är redan senare, än man är van vid på slottet Nessby att släcka ljuSet. Denna befallning måste naturligtvis åtlydas och så ätskiljdes de för natten, — alia fem i en helt annan sinnesstämning, än de för en stund sedan hade trott. Crawford och Glencairn erhöllo hvar ett afskiljdt rum, till hvilka de ledsagades af hvar sin tjenare. Men märkvärdigt, — tjenaren, som lyste sir Allan, förde honom icke till den flyglen, i hvilken gästrummen lågo, utan åt alldeles motsatt sida! Allan var likväl för mycket fördjupad i sina tankar, för att gifva akt derpå, om icke hans ledsagares skygga och ängsliga uppförande hade väckt hans uppmärksamhet. oHvarthän han denne. för du mig? frågade Fru grefvinnan har befallt att iordningställa den aflidne grefve Nessbys sängkammare åt edero, svarade tjenaren med. synbar ångest. Den har alltsedan grefvens dödsdag icke varit nyttjadv, tillade han sakta. Först nu erinrade Allan, att detta rum var föremål för en vidskeplig fruktan hos hela tjenste-personalen i slottet Nessby och att ingen tilltrodde sig att ensam efter skymningens inträdande besöka om också endast galleriet, som förde dit. Dock grubblade han icke länge deröfver, då han så ofta lärt känna sin slägtings bizarra egendomligheter. Möjligtvis ville hon ställa hans mod på prof. Rummet, till hvilket sir Allan blef förd, var ett dystert och mörkt gemak, sådant som man ännu i dag påträffar i Skottlands gamla adelshus. Plasonden var göthiskt hvälfd och i midten kunde man på en plumpt framspringande se uppbyggarens af borgen vapen. Denne uppbyggare hette, enligt en gammal familje-tradition, kenneth den starke till Nessby och af honom skulle den delen af borgen, sig sten i hvilken besagde sofkabinett befann sig, hafva blifvit uppbyggd. Äfven satte man hans namn i förbindelse med många blodiga gerningar, af hvilka ännu minnet lefde i folkets mun. — Väggarne voro panelade med ek, hvilkens färg under århundradens lopp blifvit alldeles svartbrun och gesimsen utmärkte sig genom dessa konstfulla i trä, hvilkas make nubildhuggerier kan åstadkomma. Naturen utomordenttjocklek bildades vid de bägge fenster, rummet hade, så djupa nischer, att i hvar och en af dem ett halft dussin menniskor godt kunde hafva plats. I midten af rummet stod en väldig pelarsäng med en himmel och långa gulnade förhängen och hvars fötter hvilade på fyra liggande lejon, huset Nessbys sinnebilder. Derbredvid betann sig ett tungt bord, på hvilket tjenaren hade ställt de tvänne silfver-ljusstakar, med hviltiden icke ligtvis hade murarne lig och derigenom som ka han hade lyst Allan. Men oaktadt ljusen brunno ganska klart, så förmådde de blott illa upplysa den höga dystra kammaren och fönsternischerna isynnerhet voro höljda i ett djupt, nästan ogenomträngligt mörker. Men härom bekymrade sig Allan blott litet eller alldeles inte, ty hans tankar voro sysselsatta med helt andra saker. Med langa steg gick han, efter det han aftagit sina vapen, upp och ned i rummet, ty med den uppretning, i hvilken han hade rakat zenom sin tantes afslag på hans begäran, var det icke möjligt för honom att sofva. Men ju längre han gick, desto ljusare blef det i hans inre och snart stod ingenting mer för hans själ, eo oo PRE än en frisk, glad och ljas bild, en bild, som i sig förenade ljuliet, sk ohet Hvem tillhörde nå denna bild? Läsaren har väl vedan gissat det. Det uppfyllde hela hans hjorta, och för denna ljuft tndrande stirav maste ala sorgsna och mörka tanhar vika. Plöisligt hörde han bakom et. och unadom. var Alices bild, som i sol wäifHUAn ott sakta knastrande och knakande, som då något träarbete går ur sma fögvingar, och då han raskt vämle sig om, så sag han ty lligt vx ling, mager, i en vid hvit klädving höljd nonsklig gestalt, som långsamt närmade sig honom. .lvem år det? ropade han, avilkorligen dragande sig tillbaka. Men redan i nästa ögonblick fattade han beslutsamt sina vapen. Lat ditt svärd hvila, AIIan, sade nu den hvita ge talten, och på rösten igenkände han ögonblickligen lad) NyssLat ditt svärd ÄÅllano, fortsatte den gamla damen, ty det var verkligen hon, och undertryck alla nyfikna frågor. Fråga hvarken, huru jag by. hvila, har kommit hit eller hvarför, ty med någon eftertanke skall allt detta förklara sig af sig sjelf. Sir Allan Gleneairn, har du förtroende till din tante 20 fortfor hon efter en liten paus med nästan högtidlig röst. (Forts.)