Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1867, sida 2

lad till en trädgård; likväl hade man bibehallit ver den och bildade den enda ingangen till slottet, och saledes voro sluttsinnevånarne, då denna brygga var uppdragen, äfven i nuvarande tid rätt väl Till lycka för de bägge resande var detta icke nu fallet och lika litet hade man tillstängt porten. Säledes kunde de obehindradt rida in på borggården, hvarest de ögonblickligen lemnade sina hästar at de framskyndande tjenarne och sprungo derefter uppför den breda trappan, för att göra borgens herrskarinna sin uppvaktning. försvarade. Lady Nessby satt med sina bägge niecer i slottets stora galleri, ty då det var en ganska varm afton, så var detta stora, öppna rum kyligare än de iore. Galleriet vette icke utåt borggården och derföre hade de trenne damerna icke hört ryttarnes ankomst. Desto mera öfverraskade blefvo de, då den gamla Meg anmälde sir Allan Glencairn och sir Ulrik Crawford. De äro högligen väålkomnas, utropade den gamla damen, i det hon med ungd mlig ifver sprang upp, under det hennes niecer högt rodnande syntes vara i begrepp att skynda till dörren. För genast in dem, men, nej, nejy, afbröt hon sig, detta rum ligger för öppet, för dem till vår gemensamma arbetssalong, ty der äro vi mera ostörvindbryggan, som förde öfda. Kommen mina barno, fortfor hou derefter leende, då hon varseblef sina niecers djupa rodnad, kom och lat oss möta de bägge ynglingarne, som såsom bröder hafva stridt för hvarandran Ömottagandet var i sanning ytterst hjertligt, saväl å den gamla ladyns sida, som å hennes unga niecers, och de bägge männen hade ingenting att beklaga sig öfver. Lady Nessby tröttnade icke att betrakta sir Allan, för att om han helt och hallet hade hemtat sig från de svära sår, som han erhöll på kung Arthurs thron, lika så litet som hon nekade sir Uirik igenkannande och hjertliga ord. De bägse, ge unga männen mäste berätta och åter berätta, och först då hon hade fätt veta hvarje, äfven den minsta omständighet lemnade ladyn salongen, för att sjelf efterse förberedelserna till aftonmaltiden och göra de anordningar, som voro nödiga for att herbergera de bägge gästerna. De tvänne unga paren blefvo alltså under en stund öfverlemnade at sig sjelfva och det dröjde icke manza minuter förrän sir Allan hade tagit plats bredvid Alice, under det Ulrik Cravford nedsatt sig vid Constances fötter. De hade ju så mycket att säga hvarandra af det, som hittills varit tillbakaträngdt djnpt i deras hjertan, att den halfva timmen, under hvilken det var dem tillåtet att ostördt pladdra med hvarandra, förgick för dem säsom en sekund. Men nu återkom ladyn och straxt derpå anmälte att aftonmaltiden var serverad. En timme sutto de åter bredvid hvarandra i det trefliga rummet. Tjenste-personalen hade blifvit aflägsnad, så att de ostördt kunde samtala med hvarandra, och äfven nu var den gamla ladyns sprak och uppförande helt annorlunda, än man annars var van att se hos henne, Hennes vanliga härda, kalla och hänfulla sätt hade lemnat rum för en nästan moderlig ömhet och hjertlighet. Derföre gaf sir Allan sin vän Crawford en vink om att ändra samtalsämne, ty nu trodde han den rätta tidpunkten vara inne att andraga sitt ärende. Känner ni icke personligen prins Carl Idvard ? frågade Crawford, vändande sig till lady Nessby. vNejo, svarade hon, på en gång antagande en förbehallsam man säger, att han skall vara lik sin anherre Carl den förste, och deri ligger daliga förebud nogo Han är en fullkomlig Skotten, utropade Allan inspirerad. bär han såsom en högländare och marscherar till fots i spetsen för sin clan, delande alla dess mödor, umbäranden och faror. Icke det ringaste företräde har han för de ringaste i Meg, sednare mine, men Tartanen : armeen, utan han äter och sofver såalla. IIedväxter äro, då det som vi mäste vara så, hans bädd och tartanen hans täcke. Ja, sim sista penning delade han redligt med sina kamrater och dertöre finnes det icke i hela hären en, som ej med glädje dör för honom.Skada, att hans fader icke eger ett enda spår af dessa egenskapero, sade lady Nessby kärft, ty då hade han besparat vårt fädernesland ett blodigt nederlag och många hundra, som stupat i försvaret för hans sak, skulle nu ännu lefva cch vara en prydnad för hans thron. Men denna gång skole vi icke lida något nederlago, sade Crawford med strålande ögon. Nej. Skottland har afskuddat sig IIanuoveranernas ok och vi skola, vi måste segra lo vSäkerligen, min dyra tante, Crawford har rätto, tillade Allan. Ni skulle blott sjelf se och höra prinsen för att ni, i trots af edra härda erfarenheter, säkerligen skulle instämma med oss. Detta förutseende uppmuntrar mig äfven till att framställa en bön, hvilkens uppfyllande skulle göra mig oändligt lycklig. Ni vet, huru mycket mina gods i sig sjelfva äro värda. Niotusen pund är icke hälften af det som jag skall fordra, ifall jag utbjöd dem till salu. Ni är rik, dyra lady, ni har betydliga kontanta sum