Huru mon lär olyckan. Det är märkwärdigt hur olita mennis skor bära olyckan. En Elagar på Gud och hela wertren, och ropar, med utsträckt hant, högt på metlivante af en hwar. En onnan sluter fin hand tätt öfwer få ret, töljer sitt elänte för hwarje menskligi öga, liter tyst och dör af elyckans smärtante stygn. Ea annan åter låtsar glättighet och rusar wiltt från den ena ytterligbeten till ven antra, hoppandes på intet, wår ande jig om intet, arbes tande på intet, utom det att icke ett ögon: blid blifwa lemnat ensam met sitt elänte. Hwitten af alla teesa är ten olyckligaste? Hwilten liter mest? Gud allena wet ret. Att fly är icke alltid att uncwila. Den fom när olyckan infinner fig, mots tager henne fom en bjuten gäft oc låter henne fitta ned i sitt hus, och sedan forts går på wanligt sätt med fitt arbete, aMteles fom om clyckan ej funnes till, stall lättast blifwa qwitt den försträcliga NNE sten. Detta är lilwäl ide allom giswet; men äjwen för den som minst ton bära olyckan skall hon, så wäl som all ting, hama ett slut.