Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1867, sida 3

fina för den, fom will göra fig det omafet att något närmare underföka en foltffola och hwad font med den sammanhänger. Som insändaren är landtbo, få kan han ej så noga uppgiswa hwilka dessa brister i Nad äro, men med någorlunda wisshet tror han sig funna föga att be på landet äro: I:o. ÖOjemn skorgang hos barnen; 2:0. vitgittighet hos fiolvådeledamör terna; å):o. Bristande förtroende för läraren, Swarifrån tommer allt detta onda? Ja, hwarifrån .... Att lemna en detaljerad uppgift på ovrfaferna, skulle upptaga för mycket både af tid och utrymme, utan will jag inskrän ta mig till hwad fom skäligen fan anses få fom hufwudfat: Stistets foltffole-infpeftör utfärdar: för slag till allmän skolordning inom N. MN. Itift. Detta förslag år få godt fom på förhand gilladt och antaget. Skolrådets ordförande inom församlingen fammanfallar skolrådsledamöterna för att upprätta ett få kalladt stolreglemente. Detta sker nu utan att skolläraren i det ringaste blir tillfrågad om hurnwida alla punfterna i detta reglemente äro utförbara eller icke (hwar och en wet nog detta bättre än ffolläraren.), han maste ii allt tiga och utan minsta motsägelse ställa fig skolrådet och def ordförandes föreskrister till efterrättelfe. Nu händer ite sällan att slolrädets och de öfrige sörsamlingsboernas åfigter ice till alla delar stämma öfwerens i afseende på foltskolan och dess behandling, men båda parterna wilja göra fina asigter gällande. An skollärarens åsigter då? Skolläraren får icke ha nägra åsigter, han måste dansa efter båda parternas pipa, så wida han ide will ligga i uppenbar strid med ena efter andra parten. Hwar och en, fom något närmare tänfer på salen, tan lätt förftå, furu skollävaren, ställd i ett sådant förhållande, skall kunna finna fig liswad till nit och nöjafs tig wertsamhet för fitt maktpäliggande tall — då han många gånger får arbeta mot både fin wilja och fin öfwertygelse — ja, till och med mot sjelfwa naturen, och till belöning härför får han — ide fällan — uppbåra: den ena gågen förebråelser af infpettören, den andra gangen af skolrädets ordförande och den tredje gången får han böra missnöje af barnens föräldrar — hwar och en af dessa tyder fig hafwa både rättighet och skyldighet att mäftra skolmästarn. Hwar och en fom selar eho det wara må mäste med undergifwenhet mottaga tillvättawisning, men då måfte och tillvättamwisningen wara befogad. Å fall någon skulle tycka att dessa yttranden äro öfwerdrifna och icke enliga med sanna förhallandet, så uppmanar jag bonom wänligt att sjelf försöka sätta sig in i en stollärares alla förhällanden och omständigheter, d. w. s. antaga enffollä rares plats med både slyldigheter och rvättigheter, praltisera deruti en 3a 4 är, eller huru länge som behagas — gör detta och fög mig sedan om desja yttranden äro öfwerdrifna efter ide! Det läres ju dagligen och predilas både från wåra latedrar och preditstolar att Gud är en rättwis Gud: att det är hwarje mens niskas förnämsta pligt, att efter yttersta förmåga föla närma fig det högfta mäfendet både i tanle och Handling; och att bwarje orattwisa är en fynd, fom aj Gud ftraffas, om ej i denna werlden dock med fär terhet i den tillkommande. På grund härutaf will jag ödmjukeligen fromfiälla en fråga: fan det anses fulltomligt enligt med rättwisan att anse en foltskollärare tillräckligt aftlönas med 4 a 500 rilsdalers lön, under det att en waltmästare, till ereniz A — att förena sig med den revolutionära