— — ljts, tog Allan sin vän Ulen och förde honom afsides. sade han, jag har en ide, lken vor kan erhalla nödiga penprinsen möjligtvis för ; men da min plan helt lätt It, så ville jag icke omtala LJ 5 eljeno består den, Allan? frågade ton, som bevisade att han mycken tro till sin väns ll pantsätta mitt baroni åt försträcker mig niotnsen pund trade Allan beslutsamt. skall väl göra det ?) Säkerligen ingen af de vem rik. skt ingen, har tusen re niotusen pund. Men Edinburgh, så lät säkerligen Den gamle Mucksinnade, och ibland oss som och om sig der. säkerligen penningar i öfh om vi erbjödo honom en het, så skall han nog göra huru Edinn att blifva upptackt? Och letsamma som en säker död io t det, Ulrik, svarade Allan, icke våga det, da jag kan komma till aningar på annat sätt, nemmin slägting, lady Nessby, om jag vet, redan ofta har ka affärer. Kan hon icke . mig summan, så skall jag bedja om hennes bemedling hos någon annan, så far jag säkerligen lanet.o Men lady Nessby befinner sig ju likaledes i Edinburgho, sade Ulrik, förvånad seende på sin vän. Nejo, svarade Allan icke utan förlägenhet, hon är sedan nagra veckor bosatt på slottet Nessby, hvilket jag först för några timmar sedan har erfarit. På slottet Nessby? utropade Ulrik på det högsta öfverraskad. På samma slott Nessby, som endast ligger omkring tio timmars väg härifrån? Har hon flyttat dit allena, utan sina bägge svagerdöttrar? svarade Allan djupt rodnande, Xlice och Constance hafva atföljt henne. Och för att säga sanningen, så har jag erhållit ett par nvari hon ber om att vi göra dem ett yIcke allenan, vutarln rader från Alice, OSS bägge, med försäkran icke 280 skola ovälkomna, besök. Men naturligtvis maste vi först hafva tillatelse af prinsen, ty förr än i morgon kunna vi icke vara tillbaka. Tillatelse? jublade Ulrik. Om fem minuter hafva vi den på fickanI verkligheten dröjde det icke mera vara tio minuter, förrän de bägge unga sprängde fram öfver slätten. än männen De hoppades ju också att få återse dem, som intogo främsta platsen i deras hjertan! Blott en euda gång under hela vägen höllo de, för att fo—————————————————— dra sina hästar; men knappast hade de sig denne ännu en gång om och att förena sig med den revolutionära detta skett, så gick det åter framat, som om lif och död hängde på ett par minuter. Slutligen uppnådde de grefskapets gräns och vågade nu hoppas att inom kort tid inträffa på sjelfva slottet, men de blefvo, fast emot sin vilja, uppehållna en lång stund. Till höger vid vägen, liksom midt på ett värdshus, gränsen, stod nemligen som var flitigt besökt af de kringboende. Men i dag syntes det gå alldeles ursinnigt till derinne, ty det var ett sådant skrik och larm, att de bägge ryttarne ovilkorligen stannade, troende att man höll på att mörda någon. Men på en stund kunde de icke tydligt urskilja något, tills slutligen Allan trodde sig igenkänna en de af skrikande stämmorna. Jag tror sannerligen, att stämman tillhör Andr Moggens, tantes, lady Nessby, intendento, sade han, voch om det är han, så är det vår pligt att bistå honom, ty uppenbarligen synes han befinna sig i farap De stego alltså af, bundo sina hästar vid en af de jernringar, som för detta ändamål voro anbringade i husets vägg, och gingo till värdshusrummet, hvarest tumultet egde rum. Just som de ville stiga in, blef dörren uppsparkad och på trösklen framträdde en hvilken Allan verkligen igenI dörren vänmin man, i kände Andre Moggens. sträckte hotande sin hand emot de hundra, som voro församlade derinne. )J veten nu, J männer, hvad som skall hända eder, om ni öfverträden fru grefvinnans viljas, skrek han. Och låt det tjena eder till varning. Men vi göra hvad vi viljan, vrålade de innestående, äfven om vi tio gånger derför skulle dö hungersdöden. Intendenten intet ord mer, utan skyndade från huset ut på vägen, för att kasta sig på sin häst, som han hade stående der. I sin ifver hade han icke engang observerat de bägge unga Allan Glencairn ställde sig i hans väg. svarade männen; men Hvad sker här, Andre? frågade han, helt kort kallande honom vid haus förnamn. vAh, är det ni, sir Allanv. svarade Andre Moggens, vördnadsfullt aftagande mössan. Ursäkta, att jag icke igenkände eder. ö Gör inga omständigheter, Andren, fortfor Allan, utan fort ut med,hvad som har förefallit här, eftersom männerna äro så ursinnigap Något ganska enkelt, svarade inten lenten, lady Nessbys underhafvande hafva hört om den framgång, som hans höghet . . . ., som pretendenten, ville jag säga, har haft och nu har hela clanen rest sig, för sir Allano, Naturligtvis kunde icke fru grefvinnan tilläta detta, utan att löpa fara, att af den hannoveranska — af den rättmätiga regeringen, säger jag, blifva förklarad för en rebell, hvilkens gods skulle konfiskeras, och derföre lät hon armeen. genom mig förklara samtlige arrendatorerna, att om en af dem eller äfven blott en af hans söner eller slägtingar öfvergick till Carl Edvard, så hade han för alltid förlorat sitt arrende och hade att se sig om efter ett annat hem. Folket har alltså nu endast valet emellan att lyda eller blifva tiggare. Men ursäkta mig nu; jag har ännu en lång väg qvar, ty jag måste meddela clanmännen i andra sidan af grefskapet samma tillkännagifvande. Med dessa ord sprang han upp på sin häst och galopperade derifrån. Åfven de bägge vännerna lösbundo sina hästar och fortsatte sin resa; men det gick ej med samma skyndsamhet som förut. Hvar med sina tankar och på en lång stund vexlades intet ord. Slutligen bröt Ulrik Crawford tystnaden. vXllando, sade han, vom vi endast kommo för eet lån, som du tänker göra hos din tante, så vore det bättre, om vi genast vände om, ty det, som vi nu hafva hört, later just icke särdeles uppmuntrande. (Forts.) och en sysselsatte sig