Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1867, sida 2

heldre än i tåckniga London, och under tiden hvilket maröfverhufvud det uppehöll sig I 312: regerade minister-rädet, i kisen af fungerade såsom stats-sekroterare Skottland. Da nu underrättelsen om Carl Edvards landstigning slög Britannien, och da underrättelse blef bekräftad att pretendenten samlade en liten här vid beminister-rädet Uwendale för såsom en löpeld genom denna en Senom allan, Glenlinain, uppstod i början stor London. och var redan i begrepp att skicka en liten flotta till kusten al Hannover, för att på det skyndsammaste hemföra konungen. Men af stödd pa prival-underrättelser, afsigtliga naturligtvis icke kunde ana, dylika allvarliga steg helt och hallet obehöfliga, ty utom hufvuden störtning i markisen Twendale. hvilkas falskhet han förklarade nagra öfverspända kunde ingen Skotte vara nog daraktig att ga öfver till pretenlenten. Man mastes, sade han, betrakta sakerna ur helt annan synpunkt och tänka på, att Carl med ett nagot Han höll eller mindre, I-Åvard var en ynaling äfvontyrligt sinnelag. hela aflären för ingenting mer än ett pojkstreck, och skulle dergöra sis man ville man före löjlig inrör hela verlden, om stämpla detta upplopp Dessa blef. icke afuppdrog man Åt Cope, kommenderade såsom en revolation-., åsigter och flottan Deremot John vunno gehör sänd. 99— neral som stränghet Perth, att täga taga honom ut emot till fånga oesi Det var allt, att företaga. garnisonen i pretendenten, skingra hans anhängare. som man höll för nödigt Naturligtvis lydde general Cope och drog med sin knappast fomtonhundra man starka trupp emot fienden; men till olycka för honom han hvarken särdeles aktad eller älskad af sina soldater, ty man tilltrodde honom icke nagon militärisk kunskap och ännu minvar dre mod och beslutsamhet. Deremot hade han infört ett ännu strängare reglemente och visat en sådan hardhet i tjensten. att soldaterna bott ovilligt lydde honom och af hänryckning syntes intet spar. Alldeles omvändt förhöll det sig på Jakobiternas sida, ty här lerrskade det största mod, hänryckning och den gladaste ifver: Prinju också den förkroppsligade Vid hvarje han ju till fots bredvid soldaterna och mat Hos som förnämom hans vågade Carl illa de än voro militäriskt de voro organiserade, likväl mäta sig det de sistmotsåso sen var vänligheten! marsch gick ej Uc delade och boning med dem! alla, ste, saväl den ringaste lefde ju ökvertygelsen saks rättvisa! D)erföre Edvards beväpnade anhängare, sa och så föga än med Engelsmännen, under med striden och nämude riktig motvilja endast genom den yttersta kunde hallas så mycket tillsammans, att de icke redan före slagtningen sprungo ifrån fanorna. I början af Augusti kom det till strid. John Cope var viss om segren, ty han föraktade den fullkomligt odisciplinerade fienden, som icke en gång egde något rytteri och ännu mindre artilleri. Men snart skulle han likväl inse. att stränghet ännu aldrig har skapat nagra soldater, ty redan efter en stund flydde hans väl dresserade trupper för de halfnakna och knappast med svärd beväpnade högländarne, som, i trots den häftiga elden de midt emot dem stående reguliera trupaf ifran perna, med verkligt dödsförakt hade störtat på fienden. Ja. snart blef flykten allmän och John Cope, som för längesedan helt och hället tappat hufgjorde med alla sina officerare De flesta soldaterna gevär och sprungo, vudet, dem kastade den riktningen, så kunde, så att var omöjligt att samla dem till ett atertåg. Den tembetydliga och i hvarje fall icke Perth låg alltsa opförsvarslös för Carl Edvard, icke försummade att sällskap. bort ene i sina andre i denna längt som denna, den fort det 0 och de ligen ovigtiga pen som naturligtvis halla sitt I det detta första sammanträffande emellan Jakobiterna och de kuuglige blott varit en obetydlig drabbning; likväl hade det staden och deri. hela taget hade intäg men nästan utomordentliga verkningar. Ty utom det att de upproriskas mod förvandlades till en verklig tillförsiat. hade det till följd, att en mängd hittills oboslutsamma Skottar gingo öfver till Carl Edvards fanor. Så fördubblades den lilla hären på några dagar och man kunde börja tänka på att indela dem i och införa en viss militärisk ordning. Ja nagot rytteri organiserades och ett par från Engelsmännen eröfrade kanoner bildade början till artilleriet. Blott ett började de snart att lida brist på och det var något, hvarje krig är det nödvändigaste, nemligen penninSumman, som prinsen hade haft sig från Frankrike, var icke stor och hade för tagit slut. Men hvarifran skulle man nu taga medel att bestrida omkostnaderna för den lilla man ville icke alltför regementen pa som i aldra gar. med länge sedan hären, ty mycket betunga innevanarne och derigenom göra dem missnöjda. Konseljen, som prinsen hade sammankallat för detta ändamål, hade blifvit utan resultat, ty i trots af all sin beredvillighet kunde de fattiga Höglandslairderna icke skaffa nägra penningar. Äfven Ulrik Crawford och Allan Glencairn hade öfvervanit detta rådslag, utan att likväl nagon af dem hade sagt ett ord, emedan de såsom de yngsta och oerfarnaste icke trodde sig hafva rätt dertill; men då konseljen