11 1 — mögenhet, mitt folk; ty jag lägger allt edra fötter, så att ni kan handla dermed efter godtycke. vVår makt växero, Edvard, fattande nytt hopp. cairus exempel skall finna efterföljare. vDet har det redan funnito, sade Ulrik Crawford med eftertryck. Min prins, jag kan meddela eder den glaatt lairderne Ilinton, Lindsey, Donnoy och Monkton samla sitt folk ordna dem i nai, knappast nio timmars väg härifrran. Ärven Clan Banaldes kontingent är beordrad dit och ni skall derföre, för utropade Carl Glenda underrättelsen, och Glenfiom ni i morgon bryter upp dit, liten arme att komredan hafva en mendera.) Nå hvad sägen J nu, mina herrar? utropade Carl Edvard i en ännu gladare ton än förut, i det han vände sig till lairderne Macdonald och Macleed. Jag sägero, svarade den gamle erfarne Macdonald med lugnt allvar, att alla vi icke på vår sida lyckas bringa de bland Skottlands adel, nemligen Maccullamore eller hertigen af Argyle, sasom har vanligen later kalla sig, och laird Lochiel, som ansträngningar äro förgäfves, om tvenne mäktigaste herrskar öfver den stora clanen Cameron. Ja, om blott en af dessa bägge gick öfver till oss, så skulle jag fatta hopp och likså lifligt ropa framatv, som ers höghet sjels.vLochiel som cairn. skall sta på dens sida, har rätto, anmärkte Allan GlenVi tror äro personliga vänner och jag hans beredvillighet, om ers höghet beslutar sig till att göra honom ett kort besök. Ty ännu har den gamle Lovett stort inflytande på honom, men ett ord af er mun och han skall blifva eder fullkomligt tillgirven. Ni skall kanske tillåta mig att bereda en sammankomst, ty för följden ansvarar Jag mig kunna ga i borgen för alltså Om Lochiel håller med oss, så uppger jag allt motständ. anmärkte .laird Macdonald. vVi skola genast uppsöka laird Camerono, sade hertigen af Rothsay beslutsamt. Jag hoppas, att resultatet blir förmånligt, och i sådant fall blifve var ständiga lösen: framat ho Krigsrådet blef genast upplöst och en timme sednare befann sig redan den unge fursten på väg, i sällskap med sir Allan. De voro bägge till fots, ty deras mål låg djupt in i bergen, hvarest det var omöjligt att komma fram med hästar. Lochiel hade nemligen på råd af den i skottska historien berömde statsmannen, Simon Frarer, som äfven förde titel af lord Lovett och da för tiden redan räknade åttio år, lemnat sitt vanliga residens och, för att undvika ett möte med Carl Edvard (d. ä för att han icke skulle blifva öfvertalad att ansluta sig till det tillamnade upproret mot den bestående regeringen, till hvilkens parti lord Lovett hörde), dragit sig tillbaka till besittningar, hvarest han efter allt utseende lugnt sysselsatte sig med jagt. sina högre belägna Men märkvärdigt nog föll han rakt i famnen på de händelser, som han just sökte undga, och lemnade alltsa en bekräftelse på det gamla ordspraket, att hvad som är födt, för att dö i galgen, säkerligen icke finner sin graf i sjön. Men denna besynnerliga del at pretendentkriget 1745 är alltför mycket historiskt bekant, för att vi skulle hafva rätt att vidlyftigt utbreda oss deröfver, ehuru vi i anseende till händelserna i vår berättelse icke helt och hållet kunna hoppa öfver den. Alitså korteligen, genom bemedling af Allan Glencairn, som kände sin väns rätta åsigter och önskningar bättre än han sjelf och tillika visste, att denne i sitt innersta var en trogen anhängare till Carl Edvard, kom det till en sammankomst i ett ensamt stående värdshus, som hade namnet Clachan dniqueur, och icke sällan, ehuru det var eländigt inrättadt och hela uppassningen bestod af en gammal döf hustru, tjenade bergjägarne sasom tillflyktsort. niska var närvarande, då Ingen menförst Lochiel och straxt derpå Carl Edvard anlände med sin följeslagare Allan, mer än värdinnan Lanah, som, efter det hon framsatt för gästerna, som alla buro vanliga höglands-drägter, den begärda drycken, ater satte sig till spinnrocken, under det Allan, för att förekomma hvarje öfverraskning, framträdde till ett fönster, hvarifrån man redan på längt afstand kunde se hvarje ankommande person. Samtalet emellan prinsen och Lochiel fördes med låg röst och dessutom på fransyska, så att värdinnan, ifall hon skule få höra något ord (hvilket likväl i anseende till hennes döfhet nästan omöjligt), icke skulle första det. Åtven höllo bägge samtalande temligen aflägrnade från Lanalf, för att desto säkrare icke blifva igenkända och derigenom blifva förrålda. Detta oaktadt hade deras samtal knaphast varat några minuter, förrän värdinnan steg upp ifrän sin stol och började att mumla besynnerliga ord. Dererter steg hon längsamt framat, ända tilldess Loa stod tätt framför vSon af hundrade konungaro, sade hon på ett högtidligt sätt, mina ögon äro nästan var sig de prinsen. blinda och mina öron nästan döfva; men likväl har jag igenkänt dig, ty namnet Stuart är skrifvet på din panna. Frukta ingenting, du martyrers afkomling! Frukta ingenting, ty Lanah, hvilkens make har dött för din faders