med föreställa för eder min trogne vän och dibroder Ulrik Crawford, som redan två månader före mig ankom till Skottland med hemliga uppdrag och nu säkerligen medför vigtiga underrättelser. Du ser blek och angripen ut, min dyre vän; troligtvis har du. varit sjuk eller sårad, ty annars hade du nog varit den förste, som hade mött mig vid min ankomst till Skottland. Ere höghet har gissat rätto, svarade Ulrik Crawford (ty det var verkligen han) i det han böjde ett knä för prinsen; Hett lifsfarligt sår har fängslat mig vid sjuksängen, från hvilken jag nyss kommit upp, för att aldrig mera lemna eders höghet. Dock skulle ni likväl aldrig mera hafva sett mig lefvande. om icke min vän, sir Allan Glencairn, som här står inför ers höghet, med fara af sitt eget lif räddat mitt.o Allan Glencairn såg liksom Ulrik Crawford ännu helt blek och mager ut, men den återvändande helsan lyste ur hans ögon, då han gjorde sin vördnadsbetygelse för prinsen. Ers kunglig höghet, sade Allan Glencairn, då Carl Edvard vänligt räckte honom handen, jag tillhör icke antalet af detta lands rika och ansedda baroner, men något inflytande eger jag likväl och äfven ett par hundra underhafvande, som följa mig, hvarest jag för dem. Befall öfver mig, min för